IzZzY – En skitblogg

Det är ganska intressant hur helgerna tycks förlorat lite av sitt forna värde, nu när jag vet med mig att det är slutkrökat för min del. Ett annat moraliskt dilemma jag har stött på här på jobbet är det faktum att jag måste servera alkohol, vilket jag egentligen inte heller får göra. Som ikväll, då baren stängde tidigt, och jag leker bartender fram tills dess att serveringstillståndet tar slut vid 1 inatt. Visst skulle jag nog rent teoretiskt kunna tvärvägra att vidröra alkoholen, men det vore onödigt omständigt och troligen föga populärt hos ledningen.

En annan sak som är jobbigt till en början, är att man inte längre kan äta allt som tidigare. Jag som aldrig har varit allergisk mot något har kunnat trycka i mig allt som stått i min väg. (Något som min lagom kramgoa mage är ett bevis på) Och i Malaysia fanns inte det som är haram tillgängligt, medans vi svenskar har fläsk i allt mellan himmel och jord. Men det är väl en vanesak. Som sagt. Man får ju sätta det i perspektiv och skänka en tanke till stackars Catta, som inte kan äta någon riktig mat överhuvudtaget. Då har man det egentligen fantastiskt bra. Men lik förbannat kan jag inte äta min favoritpizza, eller min favoriträtt alla kategorier – Öländska kroppkakor.

En annan sak som blir jobbigare när det kommer till att vara muslim i Sverige, jämfört med Malaysia, är tiderna för de fem bönerna nu på sommaren.

Tiderna hänger ihop med solens position, gryningen är alltså den första, sen kommer nästa när solen står högst på himmeln. Sen när solen kastar en skugga på ett föremål, som är lika långt som det själv. Sen innan solnedgång och efter solnedgången. När solen är galen, så som här i vårt land, blir tiderna som ni ser ovan en aning märkliga. Samma sak fast tvärtom blir det på vintern, då bönerna kommer väldigt tätt istället, eftersom solen knappt behagar visa sig.

Men det är dock tillåtet att vara flexibel här uppe, och lägga samman två böner. Och att till exempel genomföra gryningsbönen då man vaknar, istället för att gå och lägga sig efter midnatt och stiga upp ett par timmar senare och genomföra gryningsbönen. Så länge man inte har för avsikt att medvetet fuska kan man komma undan med det mesta, som jag har förstått det hela. På samma sätt som man får äta fläsk om man svälter och dricka något med alkohol om man riskerar att törsta ihjäl, och inget annat finns.

Men att svälta eller att man skulle riskera att duka under av törst är väl föga troligt här, så någon grisfest blir det nog inte mer för mig.

Sen ett par dagar innan jag lämnade Malaysia har jag haft ett mindre helvete när jag skulle sova. På grund av att jag fick öroninflammation i båda öronen, varav det högra öron-helvetet behagade dra på sig en infektion som grädde på moset. Det har alltså gjort att sömnen störts, antingen såpass att smärtan varit så olidlig att jag höll på att bli alldeles tokig utan minsta möjlighet till sammanhängande sömn, eller lite halvdant så att jag bara kunnat sova på sin höjd 5 timmar.

När jag var i Kelantan fick jag svälja stoltheten och gå till doktorn för att få lite antibiotika och väteperoxid utskrivet. Men kuren skulle nog varit några dagar längre, för helt okej var inte örat när jag hade kommit hem igen. På planet mellan Kuala Lumpur och Doha hade smärtan kulminerat. Ja, du kan ju föreställa dig vad som händer med ett infekterat öra i en flygplanskabin med dess tryckförändringar. Jag kunde inte sitta still, utan övervägde på allvar att öppna en nödutgång och kasta mig ur planet. Så jag vet också hur klaustrofobi känns. Men väl i planet så hade jag med mig lite Panadol (typ Malaysisk Panodil) och den där väteperoxiden, vilken jag tömde i mitt stackars öra där jag satt som en mupp på planet.

Då vände det. Det var som att det var det sista stora slaget, likt i Sagan om konungens återkomst, där jag stod utanför Mordors svarta portar, omringad och gravt underlägsen och med hopp om ett mirakel. För på resan Doha – Stockholm var öronen mer beskedliga. Men det var inte förrän inatt som jag verkligen känner att det nästan är över, då inte ens min stackars sömn störs. För problemet de senaste jobbnätterna har varit att jag varit så sanslöst trött, just på grund av att jag inte sovit mer än 4-5 timmar per gång.

Men nu hoppas jag på att det vänder! Så att jag kan bli människa igen, insyaallah. Sen finns det inget ont som inte för något gott med sig. Min sömnbrist har gjort att jag hellre legat på sängen och vilat, istället för att ordna föda. I synnerhet då allt jag blivit sugen på har varit något som innehållit fläsk. Som en Hensta från kvarnens pizzeria, med kebabkött från fläskkarré. Jag provade med gammal hederlig nötkebab, och blev gruvligt besviken. Så när jag vägde mig igår hade jag gått ner 4 kilo sen i måndags. Det var de 4 kilo jag hade gått upp under min resa, och det kopiösa ätandet som man underkastar sig i Malaysia.

Men ikväll får det väl bli en Pizza, en Venedig kanske. Med oxfilé och kantareller. Det blir fint som snus.

Jag sitter och väntar på att min räknare över unika besökare på bloggen ska nå 10 000. 32 stycken kvar innan det blir 5-siffrigt, så jag sitter på helspänn. Det är inte heller långt kvar till min 1000:e kommentar på bloggen, så det är många potentiella milstolpar att nå nu. Frågan är vem som blir först. I övrigt tycker jag är att ni som läser här är väldigt duktiga, då det plötsligt rasslat in kommentarer igen. Så jag att funktionen fungerar, sånär som på att tidsangivelsen på kommentarerna är fel.

I övrigt känner jag att det är dags för en pizza ikväll, för nu är provianten i min lägenhet i det närmaste slut. Jag kommer troligen inte orka gå ner till Pekås idag, även om jag faktiskt satte klockan på 16:00 idag, enbart för att ha tid att springa dit innan det stänger. Jag är inne på upploppet nu, 2 nätter kvar! Sen får jag åter luta mig tillbaka och inleda mitt mänskliga förfall. Men jag har bokat in en god gärning under min ledighet, på fredag ska jag till Claratappen och lämna blodplasma igen. Nu när jag varit medicinfri så länge. Dock så får jag inte lämna blod än, eftersom jag varit i ett Malaria-land de senaste 6 månaderna.

Ett halt bältdjur vid namn Peter blev alldeles utom sig av ilska fyra dagar efter midsommar. Någon hade stulit hans slulna Ipod. Inte för att han hade någon användning för den, då han varken visste hur man startade den eller hur tusan man gjorde när man laddade dess batterier, utan av en ren principsak. Det var dessutom en julklapp. Inte till Peter så klart, men till det oförskämda blonda fruntimmret som han valde att befria Ipoden från. För så mycket visste han – oförskämda blondiner har ingen musiksmak.

Hur som helst travade han genom vackra björkdungen han tillbringat natten i. Solen höll på att gå upp samtidigt som det regnade ymnigt vilket skapade en vacker regnbåge. Något som Peter i sitt vredesmod gav blanka fan i. Han anade vem det var som lagt sina klövar på Ipoden. Den lätt överviktiga älgen Bosse som sprang runt lite här och var om nätterna, som sin storlek till trots hade en förmåga att smyga fram tyst och helt obemärkt. Älgen hade genom att erbjuda alven Hanon tillgång till tidelag lite då och då, fått en alvkappa som kunde göra honom osynlig. Vilket dels var anledningen till att han kunde traska runt utan att någon såg honom och dels gjort honom tjock. Det andra hängde naturligvis ihop med det första, man kan nämligen inte skjuta en osynlig älg vilket gjort att han aldrig behövde springa ifrån alla dessa jägare. Istället kunde han roa sig med att äta, samt utveckla grav kleptomani på grund av dennes osynlighet och brist på spänning.

Peter, som glömt att han var halt, fortsatte nu i galopp vidare in i en ganska tät blandskog, när han kände doften av Pizza. En pizza med musslor och annat vedervärdigt på. För var det något efter oförskämda blondiner han inte tålde, så var det pizza med sådan skit på. Eftersom att han bland annat var hypokondriker, var han övertygad om att han var skaldjursallergiker. Han tolkade således alla pizzor med musslor och räkor som ett mordförsök, de var helt enkelt till för att sätta dit honom. För alla visste att han inte kunde låta bli en sådan pizza, sin eventuella allergi till trots. Vi talar faktiskt om någon som normalt äter termiter, då kan ni föreställa er hur gudomligt det är med en pizza.

Peter slutade jaga den prostituerade älgen Bosse, för att ta sig an jakten på sadisten med maten. Han närmade sig ett litet rött hus med vita knutar. Han sniffade i luften och förvissade sig om att det var härifrån det kom. Han knackade på dörren till utedasset och ut kommer en förvirrad dvärg som vi för enkelhetens skull kan kalla gösta. Gösta hette egentligen Lahatsamastumburpiskji. Hur som helst blev Gösta förvånad över att se ett bältdjur, han visste inte ens att det var ett bältdjur innan Peter förklarat detta för honom. Bältdjur lever nämligen inte i Sveg, utan någon annanstans. Kanske i Eslöv.

Gösta - Vem är ni som knackar på dörren när jag gömmer mig för kärringen, fräste han.
Peter - Herr dvärg, det är jag som är Peter. Du vet han som råkade ligga med din systerdotter förra midsommar.
Gösta - Nähää du, nu ljuger du din förbaskade, vad du nu är, för det gjorde jag.
Peter - Jaja, petitesser. Jag ljög. Men Peter heter jag i alla fall.
Gösta - Hej Peter, det är jag som är David Hasselhoff.
Peter - David vem?
Gösta - Hasselhoff! Googla på det, din obildade pansarråtta.
Peter - Jag kan inte det, idiotjävel. Någon snodde min Ipod inatt.

Då slog det honom plötsligt vad det var han skulle göra. Bältdjur har ganska dåligt minne och blir lätt distraherade, som du kanske märker. Peter gick utan att ta farväl. Gösta fick däremot tillbringa resten av sina dagar iförd tvångströja, efter att han envisats om att han pratat med en pansarråtta. Horälgen Bosse hade dock stått alldeles brevid dessa under deras samtal och följde efter Peter medans han sprang runt och letade efter denna älg. Han var nämligen ganska stött. För faktum var att Ipoden inte alls hade internet. Dessa lögner riskerade naturligtvis att han kunde få dåligt rykte, för inte skulle han väl stjäla något som hade internet? Jo, det skulle han. Men det hade han inte gjort.

När Peter såg en stor smaskig myrstack stannade han till och åt lite lunch. Innan hans klibbiga tunga hade tagit ens 100 av dessa förbittrade små pissmyror, harklade sig Bosse. Med hög och majestätisk stämma sade han;

Bosse - Due…?
Peter svarade förvirrat med mat i munnen – Ja…?
Bosse - Öööhm, jag har en bulle i ögat.
Peter - Jasså? Vad gör den där?
Bosse - Jag fick den när jag fyllde år.
Peter - Varför då?
Bosse - Det var bättre än att ha den i näsan.
Peter - Det är ganska smart. Vad ska du göra med den?
Bosse - Jag tänkte sälja den på blocket.
Peter - Varför inte tradera?
Bosse - För jag har inget internet.
Peter - Det måste man ju ha för att komma in på blocket också?
Bosse - Tusan också.
Peter - Pucko
Bosse - Pucko kan du vara själv, du begriper ju inte ens att Ipoden jag stal från dig inte hade internet.
Peter - Vilken Ipod?
Bosse - Den du letar efter.
Peter - Visst fan.

Peter blev ilsk igen när han kom på vad det var han gjorde här ute. Han skulle ju ta tillbaka sin egenhändigt stulna Ipod. Men mot en älg finns det inte mycket att göra, men han kunde det stora älgpungen dingla lite längre fram. Då tog han sats och skuttade upp och bet loss hela bosses paket. LuderBosses ben vek sig av smärtan när bältdjuret rev, slet och bet loss hans leverbröd. Han föll ihop. Rakt över Peter, som sitt pansar till trots krossades under den feta älgen. And Peter was no more.

Bosse kurerades dock, men förlorade sin majestätiska stämma och sin förmåga att tillfredställa tidelags-Hanon. Detta gjorde alven så bitter att han tog tillbaka alvkappan och lämnade den kastrerade älgen åt sitt öde. Han klarade sig ytterligare några månader, men sen kom oktober och älgjakten. Denna varade i 4 minuter och 37 sekunder innan en synskadad pensionär lyckades pricka honom med sin fiat, då Bosse på väg att hoppa på färjan till Gotland.

Ipoden hittades däremot först 8674 år senare under en arkeologisk utgrävning. Där den ledde till att sprida vidare den vid den tiden dödliga sjukdomen, klamydia. Som blondinen dragit på sig under sitt juldagsfirande. Hur det hamnat på Ipoden vill ingen veta.