IzZzY – En skitblogg

Jag har några dagar kvar innan det är dags att jobba igen. På Torsdag sätter vi igång igen, och jag hoppas att det börjar mycket bättre än det slutade. Hur som helst har jag två saker inplanerade. Plasmagivning om 90 minuter och på torsdag förmiddag ska jag gå och vaccinera mig. Faktum är att jag aldrig gjorde det inför förra resan, vilket möjligen var att förlita sig alldeles för mycket på turen. I synnerhet då jag råkade dricka några kluckar kranvatten från en strand i Terangganu. Det är varken första eller sista gången jag gör något dylikt, så det är bäst att gardera sig så att man inte ser ut som en Simpson då jag återkommer till Sverige, och någon spännande hepatit-variant gett mig gulsot.

Men nu är det tamejtusan bara en månad kvar! Sen är jag tillbaka i paradiset igen. Tillbaka hos Diana. Fast det kommer inte riktigt bli som förut, då hon nu i helgen har flyttat in med en kompis till ett hus i Ampang. Dessvärre verkade det inte vara så populärt att ha en manlig inneboende där, så vi filar just nu på en plan B. Men om jag så ska behöva tälta i regnskogen, så blir det bra. Det sistnämnda är naturligtvis ingen risk, bättre logi lär det nog bli. Någon form av homestay har varit på tapeten, eller hos Dianas systers nya make. Nog blir det lite omständligt med dessa regler som finns kring  hur män och kvinnor får ska bete sig gentemot varandra. Det här med att man inte får sova ensamma i samma hus, utan att det finns förkläden med, och det faktum att det inte bara är oskrivna regler, utan att man begår lagbrott om man bryter mot dem. Men å andra sidan, så är det väl det som gör det lite extra spännande, lite mer speciellt och väldigt exotiskt. På något sätt. Det är i alla fall så man måste se det.

För det var väl egentligen inte ett så stort problem sist, trots allt. Det fanns sätt att liksom kringgå, lite kryphål. Det jag tyckte var jobbigast var att man verkligen fick passa sig för att visa någon form av public affection, som var mer än att hålla henne i handen. Men det är väl något som är typiskt asiatiskt överlag tror jag. Men mycket svårt att få in i mitt syndiga ursvenska huvud. Så förmodligen kommer jag att genomföra en uppföljare på “kramkuppen” nu i juni, för att se om det går bättre den här gången.

Men vad jag längtar!! Trots att det innebär slutet på mitt fläskfrosseri och mina erkänt överdrivna fylleslag.

Hej, jag heter IzZzY och jag är dum i huvudet. Eller tja, IzZzY heter jag väl inte egentligen, men något fel är det på mig. Det kan vi vara förvissade om. Det är min störda dygnsrytm jag blir tokig på just nu. Igår försökte jag lägga mig vid 6-tiden på morgonen. Jag kämpade och slet för att jag skulle få chansen att slumra till. Med alla till buds stående medel försökte jag slå in dörren till drömmarnas förlovade land. Men jag var naturligtvis inte ens nära. När jag var nära hände det något, det blev för varmt. Då öppnade jag mina fönster. Då kom bullrade det förbi tjugoelva trimmade bussar i minuten, som var ungefär lika lugnande som efter att ha druckit en kanna kaffe samtidigt ser ena foten brinna, och en sabeltandad havsöring cykla en stridsvagn mot dig.

Nåväl, somnade gjorde jag till slut. När klockan var runt 16:00. Jo tjena! Det var ju skitkul. Sen vaknade jag till vid midnatt någon gång, med världens jävligaste huvudvärk, och sista värktabletten hade jag tvingats knapra i mig under min senaste bakfylla. Fy tusan vad synd det var om mig. Ännu mer synd om mig blev det då jag upptäckte att min kära Malaysiska inte dök upp på YM under natten. Vilket livsöde. Ack ack ack. Det råkar dessutom vara på dagen 2 år sedan vi började prata nu. Tänk vad som hunnit ske under den tiden. Hur som helst kunde jag naturligtvis inte somna igen, jag hade ju trots allt sovit i 8 timmar. Så jag gick runt här med en huvudvärk av guds nåder, och visste inte vad jag skulle ta mig för. Det slutar med att jag börjar diska, och göra min tämligen äckliga spis kliniskt ren. Runt 3-4 på morgonen. Risken finns att min granne kommer att avliva mig långsamt genom att flå mig med en smörkniv, nästa gång vi möts i trapphuset. Men spisen blev ren, så det får det väl vara värt.

Men när huvudvärken inte ville ge sig, trots att jag druckit en hel kanna av Zoegas Forzas dunderkaffe, så kände jag att det nog var läge att lägga sig på sängen och sluta ögonen en stund. Och vet ni vad? Jag somnade! I alla fall i 2-3 timmar, innan jag vaknade till liv igen, som en helt ny människa, befriad från allt vad skallebank heter. Sen dess har jag suttit fastnaglad vid Cattas blogg och väntat på att få agera IT-support, då hon har bestämt sig för att skaffa en egen domän. Ett synnerligen lovvärt initiativ. Även om jag faktiskt tog ett break och var ute och handlade för en stund sedan. Dé ni! Och vad som gör mig ännu tokigare är att jag inte köpte ens en endaste liten folköl. Trots att det är fredag och jag är jätteledig.

Det som möjligen var mindre bra, var att jag hamnade på avdelning “Billigt skit du inte visste att du behövde”, och köpte en fotfil, pizzaslicer och 75 buntband. Så ikväll får jag väl helt enkelt beställa en pizza, bada fötterna och bunta ihop alla mina saker, eller möjligen en och annan terrorist. Sist jag var där kom jag hem med en elvisp, eltejp, mjölkskummare och ett tiopack kuvert.  Hade jag varit McGyver så hade jag naturligtvis byggt en helikopter av allt det där, men nu får skiten snällt stå och samla damm tills dess att jag en dag, mot förmodan, trots allt har skäl att nyttja dem.

Bild tagen med min fantastiska Xperia X10, för MMS till min kära Diana.

Men vad fasiken, är det tisdag? Redan? Nu får det banne mig vara nog! Det är ju snart dags att gå till jobbet igen, och försöka ta sig ur denna dekadens. Så man bör nog göra ett tappert försök att vända rätt dygnet igen. Eller snarare vända dygnet fel, och sluta gå upp bonn-tidigt.

Jo.. Det är nog en god idé.

Planen blir som följer; först ska jag se “Capitalism: A love story” som jag rundar av med en kort tupplur, för att sedan sitta uppe och störa Diana på jobbet hela natten. Helst genom att dela med mig om hur fantastiskt hemskt det är med Kapitalism, hennes liberala läggning till trots.

Ja. Det är faktiskt en alldeles ypperlig idé.

Jag satt och avrunda morgonen innan det var dags att sova, med att prata lite med Malaysiskan. Jag hade sett i hennes facebook-logg, att hennes syster skrivit någonting som innehöll mitt namn. Efter ett par misslyckade försök till översättning, (De skriver med förkortningar och alla möjliga konstiga ord, som inte finns i min ordbok.) så passade jag på att fråga henne vad det var för överläggningar de hade med varandra. Hon förklarade att hennes syster i inlägget berättat att deras föräldrar har börjat fundera på ett muslimskt namn åt mig.

Diana tyckte väl att det var en aning märkligt, då jag faktiskt redan bär ett muslimskt namn. Johan. Som dessutom betyder segrare på Malay. (så klart! )  Det känns ganska optimalt. Men möjligen är det ett andranamn de funderar på, Diana skulle höra vad de kommit fram till nästa gång hon åker hem till Kelantan. Men hon berättade också att jag skulle få ett tillägg på mitt namn i vilket fall som helst – bin Abdullah. Johan Nensén bin Abdullah, skulle möjligen kunna vara mitt namn om ett knappt halvår sådär.

Abdullah. Jag har onekligen lite svårt att ännu kunna identifiera mig med namnet. Jag ser framför mig en mörk, hårig man från Mellanöstern som driver en jourbutik. Men å andra sidan så skulle jag förmodligen förknippa alla muslimska namn med håriga män från Mellanöstern som driver jourbutiker. Förutom Johan då, som känns helt okej för min del. Å andra sidan så spelar det förmodligen mindre roll, eftersom att det trots allt inte skulle vara något tilltalsnamn. Frågan är bara vad hennes föräldrar har kommit fram till.

Men jag ser det som ett gott tecken. Att de håller på och klurar på detta måste ju helt enkelt innebära att de inte verkar ha några problem med mig som framtida svärson.

Som sagt, jag höll på att bli tokig på detta mail jag hade fått. Så jag frågade Diana om hon var skyldig till det hela, varpå hon blånekade. Mystiken tätnade, samtidigt som jag höll på att bli fullkomligt galen. Kunde det verkligen vara spam? Var det en slump att bilden var tagen med en SonyEricsson P3, samma modell som Dianas kusin använder? Det såg så ut en stund. Men jag kunde inte leva i ovisshet, utan jag svarade helt enkelt på mailet.

Jag väntade och funderade i flera timmar innan lösningen till slut kom mig tillhanda. Det var inte CIAs Europachef som ringde mig, utan Diana som till slut avslöjade att det var hon som hade mailat mig, via mobilen, varför adressen var skum. Hon hade tydligen tyckt att det var skitkul att höra hur jag gick igång på alla cylindrar i min jakt på att spåra avsändaren, och helt enkelt spelat med för att se hur i hela friden detta skulle sluta. Men nog blev svaret på gåtan mindre exotiskt än vad jag hade börjat tro, efter hennes dementier. Dock är det en god nyhet, då hon plötsligt har en lösning på hur hon ska kunna skicka något motsvarande ett mms till mig, då detta tidigare inte fungerat. På grund av att halebop-skiten inte har avtal med hennes mobiloperatör.

Dock är fortfarande telefonsamtalet till jobbet ett mysterium. Frågan är om man vågar lita på min Malaysiska i fortsättningen, utan att ana ugglor i mossen.

Det är vad det är, i åtminstone 20 minuter till. Men för egen del har romatiken begränsats till ett mms och lite sms konversation med Diana, som råkar vara hemma i Kelantan för tillfället, då hon är ledig på tack vare det kinesiska nyåret. I övrigt handlade det mest om att jag gick hem från jobbet imorse, ritade en lite hälsning i snön till Diana som mms:ades omgående, satte mig vid datorn och satt där till åtminstone halv tio. Gissa vad jag gjorde? Samma sak som jag gör ständigt. Hearts of Iron 3. Det är tamejfasen sjukt att jag orkar! Jag har varit fullkomligt insnöad i flera månader nu. Om inte annat ett bevis på att det är ett väldigt bra spel.

Jag ställde alarmet på 16:00 idag igen. Mest för att jag skulle lära mig själv att bli av med denna förbannade snooze-ovanan som jag dragit på mig. Sen kände jag att det fanns en poäng i att gå upp tidigt, så att jag kunde köpa lite mjölk innan allt, inom rimligt avstånd, stänger vid 20:00. Jag lyckades faktiskt att stiga upp, utan att snooza eller somna om. Även om jag var kvar i sängen och läste ett sms Malaysiskan hade sänt där jag låg och sussade sött. Om och om igen.

Kvarten senare samlade jag alla krafter jag kunde uppbåda och bosktavligt talat kastade mig ur sängen. Sen kaffe, dator och kaffe. Samma gamla. Klockan blev, 17. 18. 19. 19:30. Då jag tog beslutet om att jag offrar dagens pasta carbonara och morgondagens mjölk till kaffet, till förmån för IzZzYansk dekadens. Allt, helt i sin ordning alltså. Kanske springer jag in på pressbyrån och införskaffar en mjölkliter på vägen hem.

Om sådär två timmar är jag halvvägs genom denna arbetsvecka. Men det känns ändå rätt bra nu. Fredag och Lördag var tämligen lugna, i alla fall inte så att jag fick springa som ett skållat olla och stressa upp mig själv, på grund av att jag inte kommit igång med städningen i tid. Som det har en tendens att bli vissa helger. Eller som det märkligt nog var i Torsdags! Det känns som att tiden börjar gå fortare igen. Snart är det Mars. (Nåja, “snart” är en relativ term) Men det som slog mig i förrgår när jag gick hem från jobbet var att jag kunde ana gryningen. Vilken fantastisk känsla det var. Jag blev så varm i själen att jag var rädd att all snö runt omkring mig skulle smälta. Snart är det vår. Snart är ljuset tillbaka och sommaren och nästa Malaysia visit lurar bakom knuten. SNART!

Nu vill kaffemaskinen bli rengjord. Hoppas ni haft en fin Alla Hjärtans Dag, allesammans! Klart slut.

Det var alltså på eftermiddagen den 17:e November som jag påbörjade den där resan som kommer att bli oförglömlig. Jag tog bussen till Göteborg och passade på att träffa mina småsystrar, som numera bor hos deras farmor, innan jag skulle ta planet till London Stansted. En flygplats som jag sedan tidigare inte är helt obekant med, då jag var där 2004 under öluffningen i Grekland. Men det är en helt annan historia. Hur som helst kom Cim, den yngsta (Som inte är så liten längre) och hämtade mig på Nils Erik Terminalen.

En buss och spårvagnsfärd till Frölunda tog vid innan jag fick se deras nya hem. Det blev lite middag med tjattrande och jag tvingades att för första gången genomlida ett avsnitt av andra avenyn innan tjattrande fortsatte en stund in på kvällen. Jag var väl ganska trött, då jag aldrig gick och la mig efter föregående natts jobb, men nervositeten gjorde att jag inte tänkte allt för mycket på det. Under kvällen försökte småflickorna förklara hur jag skulle ta mig från Frölunda till Nils Eriksson Terminalen, för att jag skulle komma med flygbussen ut till Göteborg City Airport. Jag hade nog förstått mer om någon full fysiker hade försökt förklara relativitetsteorin.

Det lät ungefär såhär – Gå dit, ta höger, vänster när du ser en blå get, ta hissen upp till femte våningen. Gå upp och ner för trapporna två gånger för att få hälsa innan du tar dig an bossen som finns under Frölunda torg så att han kan ge dig tre busskuponger. När detta är gjort så ska du ta buss nummer 6487275 B, för att komma till den gatan där du måste ställa dig på en A-brunn, gå framåt två steg, till höger, höger, höger, vänster vänster och plötsligt kommer en rulltrappa uppenbara sig om du backar två steg. Denna för dig direkt till bussen till Nils Erik Terminalen. Förstår du? Nej…

Jag hittade en direktbuss istället, som förvisso tog lite längre tid och körde igenom Mölndal och medförde mer väntan, men man behövde inte vara Super Mario för att ta sig till flygbussen. Så jag kom till slut fram, kunde ta bussen till flygplatsen där det var dags att checka in med en gång. Det läskiga var att nästan all nervositet som plågat mig i flera veckor tycktes skingras med vinden. Väskan vägde under 15 kilo, tack och lov, och jag kunde ta mig igenom säkerhetskontrollen.

Jag gick ombord på ryanairs plan och noterade hur jäkla billigt allt kändes. Personalen var troligen sådana som fått sparken från alla andra flygbolag och kändes så typiskt brittiskt arroganta och otroligt trötta på livet. Men lyckligtvis behövde jag inte tillbringa mer än 1 timme och 45 minuter i denna bisarra atmosfär, innan jag hade landat och fått springa ut till friheten!

Väl på stansted fick jag vänta hela dagen. Men det var jobbigt, för jag trodde att jag skulle få snåla, då jag hade lite för snäv resebudget. Jag slösade 1,5 timme på internet och satte på mig en pub där jag fick mig ett par Pints Stella till livs. Jag lyckades fördriva tiden på något underligt sätt innan det var dags att checka in bagaget. Det vägde inte över 15 kg på AirAsias våg heller. Fantastiskt! Jag var dessutom 3:e först i den långa kön, inte illa inte. Men jag hamnade på säte 13c. 13 är typiskt obra, det finns ett skäl till att rum 13 inte finns på vårt hotell till exempel. Att planet var en timme försenat innan jag gick ombord berodde naturligtvis på detta faktum.

Innan det var dags att gå till gaten, så satte jag mig på en annan pub och såg på Frankrike – Irland. Du vet, där Henry spelar handboll och får fram bollen till en annan fransman, som avgör matchen i slutminuterna av tillägstiden. Domaren råkade vara Svensk. Britter hatar fransmän – och just då Svenskar. När jag beställde den sista ölen så var mitt brittiska uttal bättre än någonsin, allt för att inte avslöja min svenska accent.

Till slut var det dock dags att gå ombord planet, där jag fick sitta brevid en kinesisk kvinna från Kuala Lumpur, väldigt trevlig och vi talade om lite allt möjligt. Men när mitt comfort kit kom, och jag hade fått maten och ännu en öl, så slöt jag ögonen och sov en bra stund. (Själva syftet med alkoholen var inte orosdämpande, utan helt enkelt för att jag skulle kunna sova en stund)

Sen var resan inte dåligt dryg. Jag väntade och väntade. Sen väntade jag lite innan det var dags att vänta igen. Men till slut påbörjade vi inflygningen och noterade att det blixtrade rejält över sydostasien denna kväll. Ett fantastiskt vackert skådespel som fascinerade mig hela vägen till landningbanan, en timme försenad. Måtte Diana vara kvar! Jag blev tokig när det tog så lång tid att få mitt bagage, även om det kanske kändes som att det tog extra lång tid på grund av att jag visste vad som väntade när jag skulle komma in i landet. Eller om jag snarare var väldigt angelägen att FÅ veta vad som väntade.

När bagaget väl kommit så gjorde jag upp min plan. Diana skulle få en kram när jag kom fram. Hon och jag hade pratat om detta tidigare, men hon hade varit väldigt tveksam till om det var en god idé, då jag inte var hennes make. Men kramkuppen skulle bli av, sen fick det bli hur pinsamt det ville. När jag hade passerat passkontrollen så var det snart dags! Efter att ha passerat ett hörn och jag kunde se terminalen och alla som väntade letade mina ögon febrilt efter flickorna som väntade. Sen såg jag ett välbekant ansikte, Arina, Dianas kusin såg även mig och såg smått hysterisk ut när hon snabbt försvann för att meddela Diana. Sen dök hon upp, Diana alltså. Rakt framför mig. This was it! Ett ögonblick jag fantiserat om så länge.

Jag närmar mig, även om det kändes som att gå igenom sirap. Jag sträcker ut mina armar och försöker krama henne, men hon visar inte minsta tecken på att besvara denna omfamning, utan krånglar sig ur, smidigt som en katt. Kramkuppen misslyckades kapitalt. Hur ska detta sluta?

Det får ni veta senare.

Jag far val bjuda pa ett par bilder. Dessa ar fran Melaka!

Eftersom att det är lite väl dåligt väder i national parken, som vi tänkte besök från början. Så blir det ön Pulau Pinang, eller Penang som den heter här. Som ligger söder om Langkawi på västkusten. Där är det relativt monsunfritt, även om det fortfarande är regnperiod. Jag kikade runt lite om ön och hittade en trevlig liten film på youtube. I övrigt så är Malaysiskan väldigt hemlighetsfull angående schemats utformande, så det blir en spännande överraskning när jag kommer dit.

Det var väl någon gång i April förrförra året som jag satt och lekte med en facebook-applikation, “Are you interested”. Där du helt enkelt får upp en bild på en flicka, så får du välja om du är intresserad eller ej. I händelse av ett “Ja” så får tjejen på andra sidan välja om de i sin tur är intresserade, men det har de flesta här säkert redan koll på. Hur som helst så fick jag en “match” den 31 April 2008 och skickade iväg ett litet meddelande genom den applikationen, till den söta tjejen i converse-tröja och rosa slöja.

Det var en korrespondens som utvecklades, blev intressant. Den flyttades efter någon månad till facebook-mejlen. Där den fortsatte med ungefär ett meddelande om dagen, fram och tillbaka. Redan där började vi tala lite om att hon skulle vilja se Sverige, och jag skulle vilja åka till Malaysia. Även om det inte var särskilt troligt att det någonsin skulle kunna ske, så såddes nog ett litet frö. Allt eftersom vi skrev så kändes det lite jobbigt när det tog sån tid att skriva dessa långa meddelanden till varandra och att svaren dröjde. Inget msn hade hon heller. Kanske hade det ebbat ut, om någon av oss skulle glömt svara på ett mejl.

Då blev det istället så att jag laddade ner Yahoo messenger, som jag i stort sett aldrig hört talas om tidigare. (Men som faktiskt är ljusår bättre än msn). Sen dess har pratade vi i stort sett varje dag och i oändligt många timmar. Men snart kom problemet med abstinens när hon var iväg med jobbet, ut på obygden och inte hade tillgång till dator, eller när jag gjorde detsamma. Så då byttes det telefonnummer och efter det adresser.

Resten är historia, som man säger. Sakta men säkert har det hela tiden tagits ett steg längre, tills vi kommit till en punkt där det enda steget som finns kvar är att helt enkelt träffas. Det var väl någon gång vid den här tiden förra året som jag bestämde mig för att jag under nästa år skulle besöka henne, och mitt nyårslöfte bestod i att jag skulle ut på ett äventyr under 2009. Men att jag faktiskt skulle sitta här ett år efteråt med biljetterna köpta i väntan på att Dagen – med stort D – väntade mindre än vecka bort, övergick nog mitt egna förstånd. För att inte tala om den dagen då jag klickade “yes”, under bilden på den där söta Malaysiskan. Hade jag ringt upp mig själv den dagen och berättat vad som komma skulle, så hade den 23-åriga versionen av mig själv med största sannolikhet skrattat arslet av sig. För detta är nog inte riktigt klokt.

Men nu är snart stunden kommen. Det är dock svårt att föreställa sig vad som kommer efter detta, då allting liksom gått av sig självt hela tiden. Det har rullat på utan att man har behövt styra det åt endera det ena eller det andra hållet. Men vad händer om allting går alldeles fantastiskt bra när jag kommit dit? Det är en fråga jag har ältat fram och tillbaka. Går det åt helsike så går det åt helsike, så enkelt är det ju. Då sker egentligen ingen förändring. Men går det bra så står man helt klart inför en del dilemman, som ni kanske kan föreställa er. Men å andra sidan försöker jag tänka bort allt sådant så gott det går och bara vänta och se. Om sådär tre veckor är det kanske läge att börja spekulera i vad som komma skall, när man vet hur det har gått där nere. Men i mina ögon så finns det inget nitlott, för ett äventyr får jag vara med om oavsett hur det går. För även en katastrof idag är en bra historia imorgon.

Men visst löper fjärilarna i magen amok just nu. 6 dagar kvar! Allt tack vare ett litet klick våren 2008. GALET!