IzZzY – En skitblogg

Sen ett par dagar innan jag lämnade Malaysia har jag haft ett mindre helvete när jag skulle sova. På grund av att jag fick öroninflammation i båda öronen, varav det högra öron-helvetet behagade dra på sig en infektion som grädde på moset. Det har alltså gjort att sömnen störts, antingen såpass att smärtan varit så olidlig att jag höll på att bli alldeles tokig utan minsta möjlighet till sammanhängande sömn, eller lite halvdant så att jag bara kunnat sova på sin höjd 5 timmar.

När jag var i Kelantan fick jag svälja stoltheten och gå till doktorn för att få lite antibiotika och väteperoxid utskrivet. Men kuren skulle nog varit några dagar längre, för helt okej var inte örat när jag hade kommit hem igen. På planet mellan Kuala Lumpur och Doha hade smärtan kulminerat. Ja, du kan ju föreställa dig vad som händer med ett infekterat öra i en flygplanskabin med dess tryckförändringar. Jag kunde inte sitta still, utan övervägde på allvar att öppna en nödutgång och kasta mig ur planet. Så jag vet också hur klaustrofobi känns. Men väl i planet så hade jag med mig lite Panadol (typ Malaysisk Panodil) och den där väteperoxiden, vilken jag tömde i mitt stackars öra där jag satt som en mupp på planet.

Då vände det. Det var som att det var det sista stora slaget, likt i Sagan om konungens återkomst, där jag stod utanför Mordors svarta portar, omringad och gravt underlägsen och med hopp om ett mirakel. För på resan Doha – Stockholm var öronen mer beskedliga. Men det var inte förrän inatt som jag verkligen känner att det nästan är över, då inte ens min stackars sömn störs. För problemet de senaste jobbnätterna har varit att jag varit så sanslöst trött, just på grund av att jag inte sovit mer än 4-5 timmar per gång.

Men nu hoppas jag på att det vänder! Så att jag kan bli människa igen, insyaallah. Sen finns det inget ont som inte för något gott med sig. Min sömnbrist har gjort att jag hellre legat på sängen och vilat, istället för att ordna föda. I synnerhet då allt jag blivit sugen på har varit något som innehållit fläsk. Som en Hensta från kvarnens pizzeria, med kebabkött från fläskkarré. Jag provade med gammal hederlig nötkebab, och blev gruvligt besviken. Så när jag vägde mig igår hade jag gått ner 4 kilo sen i måndags. Det var de 4 kilo jag hade gått upp under min resa, och det kopiösa ätandet som man underkastar sig i Malaysia.

Men ikväll får det väl bli en Pizza, en Venedig kanske. Med oxfilé och kantareller. Det blir fint som snus.

Nu är den kursen äntligen klar. Nu väntar jag bara på att få betyget på slutprov och fördjupningsarbete. De här helt galna sista veckorna innan semester börjar närma sig sitt slut nu, med plugg, krigsförbandsövning och andra förberedelser avkryssade på min långa to-do-list. Förmodligen kändes det allt för bra idag, eftersom att kroppen var föga intresserad av att vakna i tid till jobbet, så jag för andra gången lyckats försvova mig till nattpasset.

Dagen började med att jag gick upp vid 3 i morse och försökte plugga in det sista, för att sedan bege mig ner mot Örsholmen för provskrivning till 9. Väl där får jag en smärre chock, det är en enda stor jäkla byggarbetsplats! Det borrades, hamrades, stampades och stora kranar körde utanför fönstret. Och där skulle man alltså göra ett slutprov på hela jäkla världshistorien. Jag höll på att smälla av. Men när jag väl satt igång så skulle det visa sig att det gick rätt så bra ändå, och det störde mig föga. Men jag kan bara föreställa mig  hur det är för alla dessa som verkligen kräver lung och ro för att koncentrera sig.

Klar vid 11:30 någon gång och jag traska hemåt igen. Pysslar lite och lägger mig omgående på sängen för att sova. Så att jag ska orka jobba nu inatt. Men det var ju lättare sagt än gjort, helt i vanlig ordning. Jag sätter på en film, Arn – Hela historien. Där de försökt klippa ihop båda filmerna till en och samma 2-timmars rulle. Jag tyckte att man missade en massa väsentligheter redan som det var i orginalfilmerna, och önskade mig en 3:e. Här blev det helt bissart tempo och gjorde mig mest förvirrad. När den var genomtittad och sömnen verkade lika avlägsen som vid sänggåendet, så provade jag en kalldusch. Det funkade inte heller. Sen satte jag igång Arn på ljudbok. Men först när jag tog mina AirAsia-ögonbindlar så började det funger. Klockan var runt 18. Ställer alarmet på 21:30 och somnar till slut. Telefonen ringer vid 22:41.

22:41 reagerar jag på då jag i mitt still sinne tänker stänga av alarmet. Här ligger en Pelikan begraven i mossen bakom örat, tänker jag. Min kollega ringer och förklarar att jag saknas. Jotack, där ligger jag med rôva i vädret och sussar sött, samtidigt som jag redan skulle varit på jobbet. Kastar på mig kläderna och tuggar lite på tandborsten innan jag flyger ut ur lägenhet, glidandes på ledstängerna i trapphuset. Eller, nja.. Jag hade gjort det sistnämnda om jag kunnat.. Och vågat. 

På måndag åker jag. Tåget till Arlanda går 08:22 och jag slutar jobba 06:30. Så till helgen måste jag tvätta och packa. Och offra en kattunge till valfri asagud, så att de ska se till att jag inte glömmer något. Det är Torsdag nu. Fredag. Lördag. Söndag. MÅNDAG!!! Så nära är det. Och jag fattar ingenting.

Med tanke på att det är  mindre än två veckor kvar tills dess att jag beger mig till Malaysia, så borde jag väl ändå vara alldeles ifrån mig av resfeber. Men det är jag inte. Istället så har jag huvudet fullt med allt annat som ska göras innan det är dags. Så som att jag måste sätta mig och läsa lite SoldF och plugga in alla tecken inför KFÖn. Jobbet såklart. Och inatt har jag kastat iväg en reservation på pengar jag ska växla till mig. 1000 Ringgit och 300 US Dollar, vilket motsvarar ca 5000 kronor, som bör räcka till lite fickpengar till en början. Men jag blir alldeles tokig på den svenska kronan, och hur den störtdykit mot Ringgiten det senaste halvåret. I höstas kunde man köpa den för runt 2 kronor, nu är den uppe i 2,55! Allså en ökning på sanslösa 25%. Det svider lite i min småländskt snåla själ.

Näst sista natten nu. Lungt och trevligt som tur är. Men sen ska de komma och byta batteri till min brandvarnare imorgon, någon gång mellan 08-18. Jag överväger om jag ska sätta upp en liten lapp, som vänligt men bestämt förklarar att jag är kompetent nog att byta detta batteri på egen hand. I synnerhet då jag måste ägna min vakna tid åt att plugga idag dvs skriva klart mitt arbete i historia, innan jag går på sista natten. För på onsdag måste jag återhämta mig snabbt och ställa om dygnet, för på Torsdag början min Krigsförbandsövning, som varar fram till på Söndag, varav fredag och lördag natt är utan nattpermission.

På måndag är det alltså dags att att hämta pengarna, möjligen skriva slutprovet i historia B och shoppa lite presenter att exportera. Tanken var också att jag skulle till Morfar måndag eftermiddag fram till på onsdag. Men nu visade det sig att de trodde att jag skulle komma ikväll, för nästa vecka var de på marknad, just måndag till onsdag. En nyhet som jag möjligen inte sörjer allt för mycket i dessa stressiga tider. För på Torsdag kväll nästa vecka är det dags att börja jobba igen, detta fram till på  måndag morgon då jag sätter mig på ett tåg till Stockholm Arlanda och flyger till Qatar vid 4-snåret och sen vidare till Kuala Lumpur.

Andas IzZzY, andas…

Så jag har nog helt enkelt inte hunnit att bli nervös än, och frågan är om jag kommer att hinna bli det. Möjligen på de nyligen frisläppta dagarna efter KFÖn. Men det är frågan.

När det händer saker runt omkring, så blir min stackars blogg lidande. Just nu känns det som att jag på något sätt har arslet fullt av saker jag måste göra. Det är jobb och det är plugg. Det är förberedelser inför resan och det är stora militärövningar. Det är folk jag måste besöka innan jag åker och jag måste passa på att göra sånt som är haram innan det är försent. Jag måste också sitta och göra ingenting där i mellan.

Det är inte utan att jag får lite panik. Jag fattar inte hur jag ska få ihop till och från. Men det är mindre än tre veckor kvar nu, så det är bara blunda bita ihop och köra järnet och bara njuta av den tiden jag får i Malaysia. Även om den resan kan tänkas bli fartfylld och med alla nya intryck som ska tas in, så borde jag väl ta semester efter semestern också.

Det är redan den 20:e Maj. 15:55 den 7:e Juni sitter jag på planet och är på väg till Doha på den arabiska halvön, och 21:25 den 8:e lokal tid är jag i Kuala Lumpur igen. Det är helt fantastiskt. Efter ett drygt halvår, som verkat så överdrivet långt under den långa kalla vintern, är jag där igen. För att se om kramkuppen lyckas bättre den här gången.

Men först… Fullt ös!

Jag har några dagar kvar innan det är dags att jobba igen. På Torsdag sätter vi igång igen, och jag hoppas att det börjar mycket bättre än det slutade. Hur som helst har jag två saker inplanerade. Plasmagivning om 90 minuter och på torsdag förmiddag ska jag gå och vaccinera mig. Faktum är att jag aldrig gjorde det inför förra resan, vilket möjligen var att förlita sig alldeles för mycket på turen. I synnerhet då jag råkade dricka några kluckar kranvatten från en strand i Terangganu. Det är varken första eller sista gången jag gör något dylikt, så det är bäst att gardera sig så att man inte ser ut som en Simpson då jag återkommer till Sverige, och någon spännande hepatit-variant gett mig gulsot.

Men nu är det tamejtusan bara en månad kvar! Sen är jag tillbaka i paradiset igen. Tillbaka hos Diana. Fast det kommer inte riktigt bli som förut, då hon nu i helgen har flyttat in med en kompis till ett hus i Ampang. Dessvärre verkade det inte vara så populärt att ha en manlig inneboende där, så vi filar just nu på en plan B. Men om jag så ska behöva tälta i regnskogen, så blir det bra. Det sistnämnda är naturligtvis ingen risk, bättre logi lär det nog bli. Någon form av homestay har varit på tapeten, eller hos Dianas systers nya make. Nog blir det lite omständligt med dessa regler som finns kring  hur män och kvinnor får ska bete sig gentemot varandra. Det här med att man inte får sova ensamma i samma hus, utan att det finns förkläden med, och det faktum att det inte bara är oskrivna regler, utan att man begår lagbrott om man bryter mot dem. Men å andra sidan, så är det väl det som gör det lite extra spännande, lite mer speciellt och väldigt exotiskt. På något sätt. Det är i alla fall så man måste se det.

För det var väl egentligen inte ett så stort problem sist, trots allt. Det fanns sätt att liksom kringgå, lite kryphål. Det jag tyckte var jobbigast var att man verkligen fick passa sig för att visa någon form av public affection, som var mer än att hålla henne i handen. Men det är väl något som är typiskt asiatiskt överlag tror jag. Men mycket svårt att få in i mitt syndiga ursvenska huvud. Så förmodligen kommer jag att genomföra en uppföljare på “kramkuppen” nu i juni, för att se om det går bättre den här gången.

Men vad jag längtar!! Trots att det innebär slutet på mitt fläskfrosseri och mina erkänt överdrivna fylleslag.

Nog för att jag kan vara ganska effektiv. Men att göra två veckors arbete under ett arbetsdygn var väl att överskatta min egen förmåga å det grövsta. För jag är brutalt missnöjd med svaren jag gav, de var ganska tama och ju längre slutet jag kom, desto värre blev det.  Jag blev både hungrig och otroligt trött i huvudet innan jag tills slut fick allting klart, med en kvart till godo. Jag orkade inte ens se klart det sista avsnittet av South Park när jag gick och lade mig, något som är en tydlig indikator på att allt inte stod rätt till.

Jag drömde dessutom att jag fick respons på mina svar direkt och såg det uppställt.
Del 1. VG
Del 2. VG
Del 3. VG+

Del två handlade dock om att jag skulle berätta om vilket arbete jag skulle skriva om, bakgrunden till den och vilken metod jag skulle använda. Jag tvivlar på att hon betygsätter det, haha. Och får jag ett godkänt resultat på inlämningsuppgiften som helhet får jag anse mig vara nöjd. Jisses. Men att jag drömmer om det, visar på hur förstörd jag faktiskt blev. Så som sagt. Jag ska börja i tid den här gången. Jag glömma ovanstående dröm, det är jag fullt förvissad om.

Fördjupningsarbetet kommer handla om Malaysia. Om det kommunistiska upproret, eller “Malayan emergency.” Om varför inte den kommunistiska gerilla misslyckades så kapitalt där, men var så framgångsrik i exempelvis Vietnam under samma period, med en jämförande analys mellan dessa två händelser. Vilka olikheter finns, och vad har de gemensamt. För att bena ut ett svar på frågan.

Egentligen borde jag inte lägga energi här på bloggen, då jag istället borde ge mig på fråga C. i min inlämningsuppgift, om vad som hände i Grekland under den klassiska perioden. Men på den frågan är ju svaret enkelt. Ett gäng skäggiga herrar hade alldeles för mycket tid över, och kunde sitta och filosofera över massa konstigheter. Hur som helst ska jag lämna in allt imorgon innan 12. Det blir alltså till att sitta uppe länge efter jobbet och skriva ihop något vettigt.

Igår natt satt jag återigen och pratade med min kära Malaysiska. Lite om vad som händer och sker framöver. Hon ska bland annat flytta nu i slutet av april, men är lite stressad över att inte ha hittat någon ny lägenhet. Stackarn. Sen så fick jag reda på att vi åker upp till Kelantan den 9:e Juni. Den 10:e är det Akad Nikah, där mannen skriver på äktenskapskontraktet, och den 11:e är själva bröllopet. Sen berättade hon också att vi ska till Kedah, en delstat i Nordvästra Malaysia, för “mottagning” hos hennes systers nya mans familj. Vilket alltså blir någon gång då också. Sen blir det Pulau Perhentian någon gång i samband med att vi är Kelantan. Sen eftersom att vi kommer vara i Kedah, så pratade hon Penang också, som vi hoppade över sist jag var där.

Jag är alltså i Malaysia först sent på kvällen den 8:e, så det börjar onekligen hektiskt. Vi får hoppas att jag inte lider alldeles för mycket av jetlag och inte bara ser blek ut som ett lik, utan också är så sömning att jag beter mig som detsamma. Men det ska bli fantastiskt roligt! Så jag hoppas verkligen att jag kan ta in alla intryck.

Det närmar sig tamejtusan.. Mindre än 2 månader kvar tills jag får se min Diana igen. Det kommer gå fort. Det är trots allt bara 4 arbetsveckor kvar tills dess.

Sen undrar jag varför min fasters stackars kommentarer tycks hamna i spamfiltret numera. Så om ni märker att er eventuella kommentar inte dyker upp, trots att ni fått kommentarer godkända tidigare, så hojta till. Jag är nämligen dålig på att titta bland allt spam som kommer.

Den här kvällen hade det dock inte med jobbet att göra. Det var däremot så att jag såg att det fanns en kommentar som väntade på att godkännas när jag tittade till min mail. Nu har det tyvärr allt som oftast varit någon märklig spamkommentar på ryska, eller något annat mindre upphetsande. Som exempelvis från någon som kallar sig “Serialu” som lämnat följande kommentar;
“Да, не ожидал что увижу сдесь столько интересного в комментах.”
Som engligt google betyder;
“Ja, jag väntade mig aldrig att jag skulle se så mycket intressant här för att se priserna i kommentarerna.” En av 7 kommentarer på ryska som hamnat i spamfiltret bara idag. De har ingen url, så jag begriper inte vad de vill egentligen. Möjligen att jag ska E-maila dem, så att de kan spamma min E-post också.

Men som ni förstår var inte det, vad som var roligt inatt. Utan istället att en Malaysisk tjej hade skrivit till mig här. Som visst bott i Sverige i 5 år med en svensk kille. De skulle dessutom snart flytta till Malaysia! Så tydligen kommer jag inte vara den enda svensken där nere, som har ihop det med en Malaysiska. Hur som helst var det nog en av de mest oväntade och roligaste kommentarerna jag fått här på bloggen.

Så det är något jag får glädjas åt nu när det är dags att hugga tag i dammsugaren och återigen göra mig själv nyttig.

Det är faktiskt mindre än tre månader kvar nu, tills det är dags för mig att bege mig till Malaysia igen. Det innebär att jag avverkat hälften av den, i december, galet långa vistelsen hemma i Sverige. En tid som präglats av Malaysias raka motsats, en riktig vargavinter. Men det är inte utan att vi har börjat fundera på vad vi ska hitta på den här gången. Det blir bröllop i alla fall, då Dianas syster ska gifta sig. Vilket var skälet till att jag valde att resa just då.

Men sen ska vi göra ett nytt försök att besöka Taman Negara, den stora nationalparken, tillika världens äldsta regnskog.På grund av de värsta monsunregnen på 20 år, då jag var där sist, så tvingades vi helt enkelt avstå. Till höger kan man se hur högt vattnet varit, bara dagar innan jag besökte staden. Jämför med vattennivån på bilden, 7-8 meter hade floden stigit i Kota Bharu, Kelantans huvudstad. Så en resa in i djungeln var, som ni kanske förstår, en ganska dum idé.

Men i Juni är vi så långt ifrån Monsunperioden som det går. Vilket skapar helt andra möjligheter. Till exempel en tripp till Pulau Perhentian, en grupp öar som ligger nära Dianas hemby, 45 minuter till färjan. Under regnperioden är öarna annars “avstängda” på grund av det överdrivna regnandet. Efter att ha sett bilder därifrån så känns det som att jag knappt kan bärga mig. Vilket paradis! Jag lyckades faktiskt fånga dem på bild, när jag vandrade på stranden i Kelantan. Men det säger naturligtvis inte så mycket om hur fint det är där, då det mest påminner om ett gäng kullar. Men kolla bilderna på wikipedia, så får du ett humm om hur det ser ut.

Jag kan verkligen inte låta bli att redan nu drömma mig bort. Bort från snö, slask och kyla. Men framför allt så kommer jag få återse de fantastiska Tutt-bergen, någonstans i gränstrakterna mellan Pahang och Kelantan.

Då talar jag om min storslagna plan att vända dygnet, så att jag åter blir nattaktiv. Jag somnade halvvägs in i Capitalism: A love story, vid åtta-tiden. Men jag vaknade med min mobiltelefon i sängen. Halv fem på morgonen. Jag hade misslyckats kapitalt. Såpass att jag inte ens minns att jag ens reagerat på alarmet. Något som iofs måste gjort, då telefonen låg under min välbyggda buk istället för på nattduksbordet. Nåja, sista chansen idag.

Jag satt här och blev plötsligt påmind om Midsommar. Jag tror det var när jag läste ett inlägg av Eva Linder, en svenska som bor i Kuala Lumpur, där det talades om att visa upp Sverige, vår mat osv på en internationell fest. Då måste jag tänkt på Sill och potatis. Sill och potatis är naturligtvis förknippat med Midsommar. Midsommar i år är den 25:e. Hänger ni med? Det innebär alltså att jag kommer att befinna mig i Malaysia på midsommarafton. Det är ju ett ypperligt tillfälle att vara extra svensk, och bjuda på lite midsommarmat, sill och nypotatis (Finns det i Malaysia tro?) gräslök och gräddfil, avrundat med jordgubbar och grädde.

Sen bör jag ju naturligtvis orda fram en lite majstång, så att vi kan dansa små grodorna. Kanske inser de då hur primitiv Svensken trots allt är. Det enda som jag får tumma lite på, är av naturliga skäl det kopiösa alkoholintaget, som bör skäras ned till noll och ingenting. Det får finnas gränser för hur svensk man bör vara. Det räcker med att dansa runt en penis och sjunga sånger, som troligen skrivits i någon form av cannabisdimma. Det är i alla fall tur att IKEA finns, för där lär väl med största sannolikhet sill finnas. Det ultimata vore om färskpotatis också säljs i den fantastiska svenska butiken. För annars inbillar jag mig att det kan vara svårt att få tag i.

På tal om alkoholen, så får jag nog finna mig i att jag troligen varit redlös på midsommar för sista gången i mitt liv. Det känns lite vemodigt på sätt och vis.