VARNING – GNÄLLINLÄGG. Läses på egen risk.
Min mormor har skaffat facebook. Mina yngsta systrars farmor (Farmor 2 för mig) har också skaffat facebook ganska nyligen. Jag tror nog bara att det är min morfar som inte ännu har anammat internet och dess möjligheter. Det känns på något sätt tryggt att veta att det aldrig kommer att ske heller, för vem vet vad som kan ske med internet ifall den dagen kommer. Min farmor har sedan länge haft msn. “Kul!” – tänker ni kanske nu. Till viss del – säger jag.
Vad gäller min farmor, så har jag helt enkelt varit så enormt otrevlig att jag blockerat henne på msn, då det efter ett par glas vin blir en aning frustrerande att försöka tyda sig till vad hon vill säga. I och med att det för det första inte kommer mycket vettigt därifrån och att det sällan koms ihåg, så tvingades jag, i ren självbevarelsedrift blockera kontakten. I synnerhet när hon började bli irriterad och ledsen över att jag inte svarade när jag var offline och fick en hel drös med meddelanden när jag loggade in igen.
Men nu var det egentligen inte henne det skulle handla om. Utan min mormor. En tant i mörkaste lappland som jag inte haft kontakt med på runt 5 år och bara väldigt sparsamt innan dess. Förutom när jag råkade svara en gång då hon ringde till min faster, för att prata med min syster. De gångerna hon hörde av sig innan var för att skälla ut mig, om hon fått nys om något skvaller. Aldrig annars. Hon hade också börjat yla för släkten om att jag knarkade, efter att ha lyssnat på min telefonsvarare där jag fånat mig lite. Det enda jag hörde från hennes håll var sånt där, eller hur tråkigt det var att vi inte hade kontakt. Vilket naturligtvis enbart berodde på mig. Hur som helst så har vi inte dragit jämt, jag tror ni förstår poängen utan att jag gnäller vidare om alla andra tillfällen som förstärkt min sorgliga syn på henne.
Hur som helst så skaffade hon facebook. När jag såg detta slog jag mig för pannan och suckade djupt – samtidigt som jag hoppades på att hon hade glömt bort att jag fanns. Det såg rätt bra ut ett tag, tills häromdagen. Då får jag plötsligt ett obegripligt meddelande på facebook, där hon ber om ursäkt för något som hänt dagen innan. Jag såg ut som ett frågetecken med tanke på att senaste gången jag talat med henne var felringningen efter valborg 2005. Då hade hon alltså hittat en Johan på skype – Som hon naturligtvis trodde var jag. “Jag” hade tydligen sagt att hon inte var “min” mormor. Inte så märkligt då jag inte ens har skype. Jag kan inte låta bli att le när jag tänker på vad hon har sagt till den där intet ont anande Johan på skype. Jag svarade i alla fall och redde ut vilken Johan som var hennes barnbarn. Hon ville bli min vän på facebook och jag gick tämligen motvilligt med på detta.
Sen gick jag till jobbet. Där gick jag runt och reflekterade över detta, medan jag moppade golvet. Vattnet, i bägaren som runnit över, kanske hade dunstat bort lite. Men att det inte krävdes många droppar för att den skulle ringa över igen. Jag funderade på hur lång tid det skulle ske innan det hände. En vecka tänkte jag. Men så fel jag hade, det tog inte ens ett halvt dygn innan hon körde igång IzZzYs vrede.
Jag har aldrig konfronterat henne tidigare, utan bara svalt det och ignorerat henne helt enkelt. För enkelhetens skull. Men när jag vaknat igår, så såg jag att jag hade fått ett inlägg i min logg på facebook. Bakgrunden till det var en applikation som jag lagt till på facebook, där man lade till de man var släkt med. Detta var innan min mormor börjat skriva till mig, således var vi inte “vänner” där, och jag kunde inte lägga till henne. Inte ens om jag hade velat. Detta såg hon naturligtvis sen. Att jag hade lagt till en massa förutom henne. Då skriver hon bl.a. att jag mobbat henne, att om det inte vore för henne så hade jag inte funnit. Samt att det inte bara var hennes fel att vi inte hade någon kontakt.
I sig var det inte särskilt mycket att hetsa upp sig om. Men med den bakgrunden och känslan av att jag sträckt ut en hand som omedelbart, och utan en riktig anledning, blivit biten. Dessutom med allt annat som ligger henne i faten, samtidigt som jag var nyvaken, blev jag verkligen skogstokig. Jag var på väg att skriva tillbaka direkt. Men kände att det är bäst att lugna ner mig så att hälften av orden inte blir svordomar av olika slag. Jag köpte cigg, rökte och försökte dämpa mina aggressiva tendenser. Efter en timme svarade jag. På ett sätt jag aldrig tidigare fått för mig att skriva. Ett tämligen välformulerat meddelande, där jag efter varje mening tvingade mig själv att bromsa upp och tänka till. Det blev helt enkelt tämligen ärligt. Kanske för hårt för den enstaka händelsen, men fortfarande milt efter vad jag känner i det stora hela. Det blev en hel drös väl valda ord.
När jag skickat det kände jag naturligtvis viss ånger över att det var för hårt. Men efter en stund så tänkte jag efter igen och insåg att jag utan problem kunde stå för vartenda litet ord. Det kändes befriande att kunna hugga tillbaka. Att jag inte tänker hunsas mer, att trampar du mig på tårna så kan jag trampa tillbaka, hårdare om jag känner att jag behöver det. Att nog är nog. Att bara för att man råkar vara släkt betyder det inte att jag sväljer vad som helst och att jag inte har något behov av att ha någon i mitt liv som inte ger mig något. Jag tänker inte låta någon annan människa göra att jag mår dåligt längre. Oavsett om de inte själva begriper bättre! Då spelar det ingen som helst roll om det råkar vara en så kallad mormor.
Hon svarade sedan och bad om förlåtelse. Visst kan jag förlåta just det. Men det kommer inte krävas mycket för att det ska rinna över för mig nästa gång och då vetetusan om det är värt att någonsin tala med människan igen. Men vi får se vad som sker.
På facebook får man ibland förslag på sidor som man “kanske gillar”. Allt som oftast dyker då AIK upp som ett alternativ, något som omedelbart sätter igång min kräkreflex. Men det roligaste är väl egentligen skälet till varför facebook tycker att jag ska gilla just AIK. Att jag redan gillar ICA-Jerry och att de som gillar ICA-Jerry oftast också gillar AIK.
)
