Nu är jag inne på femte natten, men det var först igår som jag kände att jag började komma in i jobbet igen, efter den långa ledighet som föregick. En natt där man kunde luta sig tillbaka lite grann efter 3 relativt intensiva nätter. Men det gör onekligen att jag börjar känna att det kanske är dags att på allvar försöka hitta något annat att göra under tiden jag är ledig. Ett litet extra jobb. För pengar kan man aldrig få nog av.

Sen kanske ni märkte av att jag smög in en liten detalj i mitt förra inlägg, att Malaysiskan förmodligen skulle gifta sig nästa år. Med denna halvgalna Ölänning alltså. Det är inte utan att det är en ganska konstig situation alltsammans, men nog ska det gå att lösa. När jag åker tillbaka i sommar så kommer det nog att bli lite mer konkret, och sen åker jag dit en gång till och då är det nog dags. Helt galet. Sen innebär det dessutom att jag knappast kan bo kvar i detta (åtminstone 9 månader om året) gudsförgätna land.

Så ser alltså framtidsplanerna ut. Väldigt luddiga just nu, men förhoppningsvis så kommer allt att konkretiseras allt eftersom tiden går. Jag har full förståelse för om någon skulle tycka att jag blivit fullkomligt skogstokig och överväger om det inte är dags att bure in mig på dårhuset igen. För när jag stannar upp och tänker på det så kan jag känna detsamma. Det är ju tokigt. Lika tokigt som när jag reste ner och träffade henne för bara 2 månader sedan.

Men när jag tänker i de banorna så slutar det alltid med att jag kommer fram till samma sak. Det är det enda rimliga alternativet. Det finns som jag ser det 3 vägar att gå från den här punkten.

1. Jag bestämmer mig för att det inte är ett rimligt projekt. Att nackdelarna skulle väga mer än fördelarna. Att jag helt enkelt lägger detta till handlingarna.
2. Jag avvaktar. Jag kan inte bestämma mig för någonting, vi fortsätter som vanligt. Jag åker dit i sommar igen och fortsätter fundera.
3. Jag går all-in. Med giftermål och hela baletten.

Fördelarna med det första alternativet är ganska uppenbara. Jag kan fortsätta leva här precis som vanligt. Jag lägger mina pengarna på andra saker och bereder vägen för ett vanligt svensson-liv. Nackdelarna är egentligen så självklara att jag knappast behöver skriva dem. Att jag ger upp en potentiell själsfrände.

Det andra alternativet är väl mer vagt. Fördelen är att jag skulle få möjligheten att känna efter mer. Men nackdelarna är att jag aldrig skulle kunna känna mig helt säker på det, även om jag åker ner 5 gånger. Det skulle dessutom bli väldigt dyrt, komplicerat och dyrbar tid skulle gå åt. Att åka en gång i halvåret tills man bestämt sig är inte hållbart. (Att jag sedan ska ha elva söner, så att de kan bilda ett eget fotbollslag, gör situationen än mer akut. ;) )För det är också en kulturkrock, här hemma och i mitt huvud så är inte äktenskapet särskilt viktigt. Jag har inte ens varit på ett riktigt bröllop i hela mitt liv, (som jag kan minnas iaf) det tycker jag säger en hel del. Men där är det en fundamental del av livet. För att vi ens ska få vara ensamma tillsammans så måste vi gifta oss. 

Så för att hoppa till 3:an, är det egentligen det enda naturliga steget att ta från den punkten vi befinner oss på nu. Det är det enda rimliga alternativet för mig, vilket jag i slutändan på varje liten intern konversation kommer fram till. Nackdelarna eller komplikationerna är dock många. Jag kommer bli en invandrare som ska anpassa mig till en helt annan kultur. Jag kommer vara tvungen att konvertera, med allt vad det innebär. (Bye bye, Bacon, förhud och midsommarsnaps).

Men belöningen är desto större. Går allting bra så kan det bli helt fantastiskt. Och jag har för avsikt att gå all-in på detta. Men det är en lång resa dit och allt kan hända på vägen, så vi ska inte ropa hej än. Men det är alltså alternativ 3 som gäller nu.