IzZzY – En skitblogg

Det plingade nyss till i min mail. Stämmer infon där, en grund jordbävning med en magnitud på 7,2, så har nog Nya Zealändarna en rejäl katastrof på halsen! Snäppet destruktivare än den som slog till i Haiti, men de har dock bättre byggnader och färre människor. Väntar bara på om det ska dyka upp någon artikel på aftonbladet snart.

Tänk vad många gånger jag har tänkt skriva några rader om Diana, men varje gång har det slutat i ett utkast som samlar damm här på bloggen. Orden räcker inte riktigt till, det blir bara otillräckligt och fullt av floskler. Samtidigt som det är svårt att beskriva henne för er här, som aldrig träffat henne, vilket skulle krävas för att få er att förstå att det jag har att säga inte egentligen är floskler.

Hon är som fantastisk strand någonstans, som ingen annan hittat tidigare. En bit av paradiset som man är ensam om att känna till. Som är så vacker att man vill visa upp den för hela världen, samtidigt som man vet – att om man gör det, så kommer alla vallfärda dit, och du får den aldrig för dig själv igen. Hade alla fått möjligheten att se vilket skatt hon är, så hade en småfet nattportier från Sverige  aldrig fått chansen.

Vad det är som gör henne så unik är svårt att säga, som att förklara hur en färg som ingen sett ser ut. Man måste se den för att förstå. Därför önskar jag verkligen att alla skulle få lära känna henne, på djupet. För då skulle det inte finnas en skugga av en chans att ens den mest inskränkta undrar varför jag inte kunnat hitta en tjej här i Sverige istället, utan snarare ifrågasätter varför jag inte redan flyttat!

Bara en sån sak som att jag känner 110% tillit till henne är helt otroligt. Men också en förutsättning för att man ska klara av leva på varin sida av jordklotet utan att gå under av misstänksamhet. Jag vet nämligen att det inte finns i hennes föreställningsvärld att börja flirta med någon annan. Här i vårt fantastiska land är varannan kvinna någon gång otrogen, det är knappt något fult längre. Något som bara händer, i vår slit och släng-kultur. Men med Diana känner jag mig trygg helt enkelt, jag vet att jag kan våga satsa fullt ut på detta. Jag vet också att hon gör mig till en bättre människa med hennes moral. Jag har förändrats, men ingenting till det sämre, tror jag.

Det enda som egentligen gör mig nervös, är mig själv. Att jag inte skulle lyckas intergreras där nere, att jag inte skulle hitta något bra jobb eller liknande. Att jag skulle visa mig vara dålig för henne. Lite prestationsångest kan man säga, för hon förtjänar det bästa av det bästa.

Idag fick jag faktiskt för mig att experimentera lite. För ett par dagar sedan hade jag varit till hemköp, och för en gångs skull funnit halal-kött. Det var lammrostbiff, som jag till slut köpte hem. Problemet var att jag inte har den blekaste aning om hur i hela friden jag skulle laga detta, och på grund av jobb och lathet dröjde det innan jag fick tummen ur och tog reda på det. Recepten som jag hittade var dock inte särskilt upphetsande, men jag fick i alla fall reda på hur jag skulle gå till väga rent praktiskt för att laga till mitt kommande mästerverk, som var ett hopkok av sånt jag hade i kylen som riskerade att snart bli för gammalt.

Så det blev helt enkelt något i stil med vitlöksmarinerad lammrostbiff, potatis och svampsås. Jag förstekte alltså biffen med en osalig mängd vitlök och färsk rosmarin, och sedan stoppade jag in det i ugnen med en massa paprika, färsk broccoli och lök. Helt på vinst och förlust, då jag aldrig hade provat något i närheten av detta tidigare. Och resultatet? Helt okej. Köttet var nästan perfekt, även om jag möjligen velat haft det något blodigare och mer kryddat. Jag var överhuvudtaget märkligt snål med kryddor den här gången, vilket sannerligen inte är likt mig. Men nästa gång kan det nog bara bli bättre.

Det enda negativa från kvällen kulinariska begivenheter är gaserna. Allt det nyttiga har verkligen satt fart på flatulenstillverkningen, och min stackars mage knorrar för fullt. Så om Hesa Fredrik går igång inatt och tjuter om gaslarm, så är det bara jag som lättat på trycket.

RAVIOLI!!! Hörde jag någon brumma vid 13-tiden idag. Jag öppnade mina trötta ögon och såg den dubbelhakade brunbjörnen Ronald stå och riva ut mina konserver, i skåpen ovanför den inte allt för väl rengjorda diskbänken i mitt kök, tillika sovrum. En djup suck senare, ställer jag den inte allt för otippade frågan:
Vem är du? Och vad vill du?
Två frågor, förvisso, men lika väsentliga i mitt dåsiga sökande av klarhet i varför en björn vill äta upp den Raviolin som jag inte ens har. Jag avskyr nämligen ravioli, efter ett omänskligt frossande i sagda rätt direkt ur konserven i min ungdom. Ronald tittade forskande på mig där jag nu satt upp med täcket fjolligt inlindat för att dölja mina håriga man-boobs. Som om han ville utröna om jag verkligen var en ravioli-kille, som han hade hoppats på, men börjat betvivla efter det lönlösa sökandet och min frågande blick.

Björnen harklade sig och tog till orda.
- Jag är Ronald och jag vill ha ravioli.
- Och jag är Johan och jag vill sova, svarade jag syrligt.
Ronald brummade högt vid detta oförskämda svar, någonting om hur förbannat öhövliga svenskar är och att gästfriheten i sanning var bättre förr, samtidigt som han kastade en konserv med vita bönor i golvet.

Nu hade jag vaknat tillräckligt för att förstå det absurda i att en björn brytit sig in i lägenheten för att stjäla ravioli, och läxade upp mig då JAG varit ohövlig.
Ditt förbannade fyrfotamiffo! Du kan ta ditt hårigt smällfeta skitbruna björnarsle, och dra dit landminor växer innan jag gör en matta av dig, skrek jag i raseri.
Ronald log lite förnärmat och frågade försiktigt om jag inte ville ha en kopp kaffe istället för att tänka på hur snygg han skulle vara som dörrmatta. Något som jag tyvärr var tvungen att tacka nej till. Jag fastar ju, som bekant. Mitt i mitt fullkomliga mentala haveri kommer grannen in, dörren var ju uppbruten och Ronald hade inte brytt sig om att ens stänga till efter sig.

Där är du ditt lurviga luder! Skrek hon. Jag tittade skamset på mitt måttligt håriga bröst och tänkte att så farligt lurvig är jag väl ändå inte, innan jag kom på att det kanske var den där andra hårbollen hon syftade på. Maja, som sina 78 år till trots, fortfarande var väldigt ung till sinnet hade en förkärlek för tidelag och hade beställt Ronald på Björnes Magasin. Ett fyndigt namn på den eskortfirma Ronald jobbade för. En pinsam tystnad lade sig över lägenheten. Jag å min sida var yrvaken med två främmande individer i min lägenhet, Ronald för att han börjat misstänka att han hamnat i fel lägenhet och Maja för att hon precis avslöjat sig själv som torsk.

Jag bröt då tystnaden genom att trycka på knappen till bombältet som man får per automatik, tillsammans med kvinnoförtryck for dummies, när man konverterat till Islam, och hoppades på det bästa. Ingenting hände. Jag kastade ett öga på utrustningen, “Made in Pakistan” stog det. Barnarbetare har då ingen känsla för kvalité, muttrade jag för mig själv. Detta ledde dock till att mina två objudna gäster nervöst börjat vrida på sig. Ronald tog till orda,
- Jag får tacka så mycket för er gästfrihet, men det börjar bli dags för oss att avvika, inte sant Maja?
- Jo… Svarade hon skärrat.
- Tack och adjö, sa de båda unisont.
- Tack själva, och stäng dörren när ni går, sade jag innan jag la mig ner för att få sova lite till. Jag skulle ju trots allt jobba inatt igen.

Jag kom över lite färska dadlar igår på morgonen, efter en tripp till hemköp efter jobbet. Jag var ganska spänd över hur de skulle smaka, och det tog en hel del viljestyrka att inte öppna lådan när jag kommit hem från jobbet, och genom det bryta fastan. Men sen kom 21:05 ikväll och jag var snabb med att plocka fram detta Iranska paket och ett glas med yoghurt.

Jag vet inte vad jag ska tycka om det om jag ska vara ärlig. Det smakade bra, men hade en lite märklig konsistens. För att inte tala om hur otroligt mäktigt det var! Jag åt kanske 6-7 dadlar till det glaset med yoghurt, och kände mig genast mätt. Eller kanske inte mätt, snarare ohungrig och osugen på mer dadlar eller något annat i den stilen. Det var underligt på något sätt. Igår hade jag beställt en pizza som i stort sett var slut innan jag öppnat kartongen, men idag var det mycket större måttligthet på mitt frosseri vid solens nedgång. Det är kanske det som är poängen med just dadlar? Vad vet jag.

Men det går i alla fall bra. Men min dygnsrytm gör det enklare också, det blir på något sätt naturligt, och det är inte ovanligt att jag äter så som jag gör nu även om det inte var fasta. Vad gäller att inte dricka, så går det också bra. Bättre än jag förväntat mig, och idag drack jag vare sig kaffe direkt innan soluppgången eller precis när solen gått ner, och ingen abstinens drabbade mig. Jag dricker mitt kaffe här och nu istället, och det ser ut att gå alldeles utmärkt.

Det betyder väl något i stil med God Fasta, om man skulle översätta det. För idag började Ramadan! Så nu har jag en månad framför mig där man varken får äta eller dricka under tiden solen är uppe. Idag var det alltså mellan 05:13 till 21:08. Jag sympatifastade lite redan under förra ramadan, med undantag att jag drack mitt morgonkaffe. Men nu var det alltså dags att ta itu med det på allvar.

Jag får väl säga att jag har det ganska bra. Som är aktiv om natten och sover på dagen, så min fasta blir aningens lindrigare än om jag hade haft ett vanligt dag-jobb. Men ni som känner mig, vet väl också att just mina matvanor är superskeva, så just att vara utan något att äta är inga bekymmer. Det är drycken som är problemet. En helt vanlig dag dricker jag nog i alla fall 2 liter vanligt kranvatten, men framför allt.. En kanna kaffe det första jag gör när jag vaknar. Ofta vaknar jag till och med av kaffeabstinens.

Så ni kan bara börja föreställa er mitt stora problem. Att inte kunna dricka morgonkaffet förrän strax efter nio på kvällen. Idag löste jag det problemet genom att dricka två muggar kaffe precis innan soluppgången. Visst hjälpte det mig mot en galen huvudvärk under dagen. Men den gjorde också att jag inte somnade förrän vid 12-tiden på dagen. Så inatt vet jag inte riktigt hur jag ska handskas med detta dilemma. Men kanske går det bra, bara jag får i mig lite kaffe någon gång under dygnet.

Men som sagt, förutom kaffeproblematiken så går det som smort och jag har inga större bekymmer. Men nog önskar jag att jag vore nere i Malaysia just nu. Där det finns lite känsla för att det är en högtid just nu. Jag gjorde en sökning på aftonbladet.se för att se om det fanns något skrivet om detta. Jodå, en TT-notis på två meningar om att Saudierna hade bekräftat att Ramadan startar idag. Inte mer än så.

Eurabia, my ass…

Möjligen kommer det någon artikel om hur handeln tjänar lite extra denna månaden, men det märktes inte på pekås igår då jag skulle handla lite torkade dadlar. Fanns inte ett spår. Men så bor jag nog i fel del av stan för att märka av det också.

Men nu ska man tänka positivt. Nästa Ramadan bor jag i Malaysia, där kommer det sannerligen inte att gå obemärkt förbi. I år är det snarare lite träning. En förberedelse inför nästa år då allt blir mer på riktigt än vad det någonsin kan bli för mig, här hemma. Det kommer att gå av sig självt och allt kommer att vara självklarheter. Det ska onekligen bli spännande!

Nu är det inte många timmar kvar tills dess att jag återigen kan känna mig fri. Tills dess att min skeva dygnsrytm kan vridas tillbaka till något som kan liknas vid normalt. Då jag faktiskt kan göra någonting vettigt, om jag mot all förmodan skulle vilja. Det är en rätt skön natt än så länge. Lite som igår, då det äntligen börjat bli något sånär normalt igen. Det jag märker är det positiva med sådana kaotiska nätter, är att man verkligen uppskattar dessa desto mer. När man faktiskt kan sitta ner och njuta av lugnet, medans man ändå instinktivt har passat på att göra det man ska i god tid. För problemet med för många slappa nätter i sträck ger gärna resultatet att man blir förslappad och på så vis sätter sig själv i skiten, då man skjuter upp sakerna man ska göra, med tanken att “Det där hinner jag med sen”. Kommer då minsta komplikation så har man skapat en självförvållad stressig situation. Så nu när de fartfyllda nätterna är över, så kan jag vara tacksam för att de faktiskt tagit ned mig på jorden igen. Åtminstone för en liten stund.

Till min stora sorg såg jag att Paradox släpper ett nytt spel den 13:e. Victoria II. För de som inte har minsta koll på Paradox, och vad för spel de gör, så ska jag förklara. De har gjort spelen Europa universalis och Hearts of Iron. Där man styr valfritt land på jorden under olika tisdepoker. Europa universalis (III), från 1400-tal till 1800-tal, och Hearts of Iron (III) från 1936 till 1948, dvs under 2:a världskriget. Allt mer eller mindre påverkat av historiska händelser, beroende på valen du själv gör, och med en fantastisk AI, som under spelets gång kan göra de mest oväntade saker, vilket gör varje speltillfälle helt unikt, och således galet beroendeframkallande. Att man sedan har full frihet att själv modifiera koden till spelet och skapa egna scenarion ger paradox-spelen ytterligare en dimension. Victoria var kanske inte ett av deras mest populära spel, men jag var fast i det under en period. Det handlade om tiden mellan Europa Universalis och Hearts of Iron, dvs den industriella revolutionen och den näst intill totala uppdelningen av världen mellan de Europeiska makterna. Men här handlar det mindre om krig, utan fokus ligger mer på ekonomi och handel.

Det som gör det till min stora sorg är inte det faktum att jag på något sätt skulle ogilla Victoria II, utan det motsatta. Att jag kommer att spela det till förbannelse, dygnet runt, tills dess att mina ögon är fyrkantiga och mina drömmar uteslutande handlar om hur jag ska med Sverige ändra på historien och redan i början skapa en industriell stormakt. När jag är på jobbet kommer jag planera min stratergi, för mitt pågående spel. Jag kommer alltså vara fullständigt besatt under en lång tid framöver. R.I.P. Johans liv…

Så om ni efter Fredagen den 13:e (Ja, bara det är ju ett dåligt omen!) märker att jag försvunnit från den verkliga världen, så vet ni varför.

Det har plötsligt rasslat till i spamfiltret. Det kommer kanske 30-40 spamkommentarer per dygn. Det är onekligen tacksamt att de försvinnande sällan faktiskt kommer undkommer mitt filter, för annars hade min e-post också blivit lika fylld. Ett exempel på vad som kommer är:

“Yoou! it for you: flinstone porn porn movie forum free porn pass gay mature porn porn website reviews  , free gay male porn videos lesbian porn sex  or free nasty gay porn z porn porn o tube  , free black lesbian porn free pov porn clips cream the rabbit porn deviant porn  and molly’s porn free porn review  , exclusive vod hardcore porn black bbw porn free porn full movies free porn videos granny porn sites  , giga porn cunt porn passwords that work  or free watch porn babe porn discount porn dvd sales father son porn  …!!!”

Eller…
“Приветствую всех

С уважением ваш друг Николай”

Som enligt google translate betyder något i stil med:

“Hej alla

Möjlighet för en bra affär i Kharkov.
Erbjuda hyresgäster mer oberoende, rätt service – lägenheter i Kharkov ekonomi ger en möjlighet att bo på vanligt sätt för sig själv, utan trakasserier eller kortsiktiga engagemang för verksamheten i tjänsteleverantörerna. Erkänn, det är ganska viktigt. Informellt som en viktig faktor, och om de ville hyra lägenheter Charkiv dag, i synnerhet erkänner utländska resenärer. Enligt den nyligen utfärdades av data, mestadels utländska affärsmän utgör 30% av kunderna erbjuder staden Charkiv, ca 20% är turister och 14% avser kunder ett internationellt forum som hölls i Charkiv.

Med vänliga hälsningar din vän Nick”

Flintstone porr alltså. För att inte tala om “father son porn”, på dvd? Nåja.. Sen är vartannat ord länkade, förmodligen till något väldigt suspekt. Men ofta kommer det spam som verkar mer beskedligt. Typ, “great post!” eller något annat. Men har antingen en suspekt sida som länk i namnet, eller ingenting, som jag misstänker bara går ut på att jag ska tillåta kommentaren för att snart spammas än mer, utan att det ska hamna i mitt spamfilter. Helt jäkla galet!

Du ska aldrig förvänta dig en lugn och skön natt, bara för att det råkar vara Söndag och “endast” 75% beläggning på hotellet. Aldrig! Näääver… Jag ser ofta fram emot söndagarna. Det är en sån natt då inte ens postflyget brukar komma in sent för att röra till det i min lilla värld av dammsugning och frottétvätteri. Det är en sån natt då man kan ta igen sig efter de allt som oftast röriga fredag och lördagnätterna.

Gårdagen började, redan innan det var dags att jobba, katastrofalt och slutade i obeskrivlig förtvivlan. Jag talar så klart om Kalmars match mot Göteborg. Kalmar som har gjort en medioker säsong så här långt visade tecken på att äntligen börja blanda sig i kampen om åtminstone Europaplatserna. Guldet har väl i stort sett redan gått till skåne, så det har jag redan glömt. Men nu skulle vi möta Göteborg på nya gamla ullevi, och ta revansch för den bisarra förlusten i premiären. Matchen börjar och kalmar har väl sjuttioelva hörnor de första 10 minutrarna och spelar ut de stackars blåvita pojkarna.

Men förbannelsen sitter i, och från ingenstans på en hörna ger vi bort 1-0. De kommer in i matchen, men Kalmar fortsätter spela bättre. Plötsligt står det 3-0. Tack och godnatt. Efter att ha varit fullkomligt förkrossad efter denna stora katastrof, var det dags att traska bort till jobbet. Jag tänkte i mitt stilla sinne att det är skönt att det är söndag i alla fall. Men fick man njuta av det? Icke! Ett gäng som kör runt i värmland på långsamtgående fordon bodde på hotellet. Dessutom hade jag fyra rum som ville ha sina vanliga kläder tvättade under natten, något som jag aldrig råkat ut för tidigare, samtidigt som det var folk här nere fram till två. Folk som väntade på bussar och tåg hade alla valt just denna natt och detta hotell, för sina förfrågningar om de kunde slå sig ned några timmar. Det var allt på en och samma gång och jag övervägde att starkt att tidigarelägga min emigration till så fort ett plan lyfte mot sydostasien.

Men den största boven i dramat är nog jag själv. Just för att jag ställde in mig själv på en lugn och skön natt, så vändes mina planer upp och ned. För hade detta inträffat på en lördag, så hade jag möjligen knorrat lite, men inte varit i närheten av så förtvivlad som igår.

Inatt är jag dock redo. Jag sitter här och har förberett mig väl på samma sällskaps ankomst. Jag har gömt mig under en låda i källaren, och tänker inte röra mig ur fläcken förrän 06:20.

Idag har jag roat mig själv med att försöka begripa mig på hur studierna på universitet i Malaysia fungerar. Men det är inte det lättaste alla gånger, i synnerhet då jag inte ens begriper hur det fungerar här hemma. Jag har inte ens tänkt tanken på att plugga vidare tidigare, och folk i min gamla bekantskapskrets har inte gjort det heller. Om jag blev något klokare? Knappast. Jag vet ju knappt vad det är jag vill göra där nere.

Men jag vill kunna utnyttja det faktum att jag är svensk, vilket är en egenskap ganska få i det landet kan skryta med. Att jag dessutom räknar kallt med att jag kommer intergreras bland malajerna, bör kunna ge mig något som få, av de få, svenskar som finns i Malaysia har. Nu är det förvisso fortfarande ganska lång tid kvar tills jag måste bestämma mig, men ju förr desto bättre skulle jag tro.

Men samtidigt som ett år är lång tid, så blir jag ibland riktigt stressad över allt detta. För nu är det så att jag har mindre än ett år kvar här i Sverige, innan jag ska försöka starta ett nytt liv i ett främmande land, som på många sätt är så olikt Sverige som det kan bli. För säga vad man vill om Sverige, men man kan leva ett, i ett globalt perspektiv, väldigt priviligerat liv även om man tillhör det lägre samhällsskitet utan någon utbildning eller kapital att tala om. Skulle jag bara flytta dit nu så har jag inte mycket att komma med. Jag kanske skulle kunna få jobba med att fritera kyckling på KFC, med en lön som är en tiondel av den jag har här. Om ens det, då jag inte talar Malay. Så allt måste ha löst sig till nästa sommar.

Sen är det det ständiga bekymret med pengar. Jag ska på det här året lyckas spara ihop minst 30 000 på min blygsamma lön. Utan att ens ha räknat in några personliga sparpengar. Det ovan är bara för flygstol och bröllop. Nu har jag dock räknat med att jag ska kunna fixa det där. Sen kommer jag också att få sälja allt jag äger och har, vilket borde inbringa en extra slant. Och en idé jag fick för ett tag sen var att jag kan ta ut mitt pensionsparande om jag flyttar utomlands. Så nog tror jag att jag kommer att greja detta, men det gäller att allting klaffar. Det är verkligen ett stressmoment, och i skenet av detta så blir plötsligt ett år alldeles för kort tid. Men samtidigt är ett år en skoningslöst lång tid att vara utan Diana.

Men allting löser sig. På antingen det ena eller det andra sättet. Jag får försöka passa på att njuta av den sista hösten, den sista vintern och den sista våren innan mitt liv i skuggan av svajande palmer tar vid. InsyaAllah.