Natten var ovanligt lugn och jag stirrade på skärmen då jag tryckte på F5 och uppdaterade Facebook, för att eventuellt upptäcka något häpnadsväckande i loggen. Men precis som vanligt hade inget av vikt hänt, förutom att min ärade kollega satt hemma och spelade Mafia Wars. Kastade ett öga på klockan, 02:39. Det var alltså 3 timmar och 51 minuter kvar till skiftbytet. Jag hade dammsugit, moppat golven, torkat bord, slängt in frotté i tvättmaskinen och hade således lite tid att döda innan det var dags att ge sig på andra halvan av natten. Diana var spårlöst försvunnen på Yahoo Messenger och tristessen gjorde sig påmind, samtidigt som jag kände mig ovanligt trött. Det var Söndag natt och på hotellet bodde i stort sett bara de vanliga gästerna från SJ och Skyways. På stan hade någon förvirrad själ gått förbi med en resväska och tittat in genom vårt skyltfönster, troligen väntade denna på buss eller tåg men, till sin stora förtvivlan, upptäckt att det varken finns väntsal eller någonting öppet överhuvudtaget här i Karlstad efter midnatt.
Efter en tids fortsatt slösurfande tittade jag på klockan och såg hur den hade passerat 03. Det var väl dags att ge sig på det förbannade våffeljärnet, hann jag tänka när det bankade snabbt och agressivt på hotellets dörr, så till den milda grad att jag var rädd att den mörkklädda mannens järnnäve skulle krossa glaset. Jag reste mig omedelbart, halvt chockad och halvt förbannad över detta onödigt hårda knackande. Jag traskar runt receptionen för att gå och undersöka läget närmare framme vid dörren. Men på vägen dit börjar jag inse vart åt den här natten barkar. Mannens ärriga ansikte var alldeles för välbekant, för att detta skulle kännas särskilt bra. Likaså han väldigt auktoritära framtoning. På rutan hade han i vanlig ordning tryckt upp sitt ID-Kort, som klart och tydligt visade att mannen i fråga tillhörde MUST, den svenska militära underrättelsetjänsten.
Han stirrade bistert och hotfullt rakt in i mina ögon och det kändes som att hans iskallt hårda blick penetrerade mitt inre. Det var flera år sedan jag sist hade sett dem för, vad jag trodde var, sista gången. Jag låste upp och öppnade:
Jag – Kom in.
Hermann Heck, militära underrättelsetjänsten. Sade han snabbt och invant tonlöst, samt tryckte upp legitimationen i ansiktet på mig.
Jag – Major, jag minns mycket väl vem ni är.
Heck – Överste, om jag får be! Det var visst ett tag sen sist, Sergeant.
Jag – Lyckligtvis… Vad är det den här gången?
Heck – Det är viktigt. Du måste följa med, du blir briefad av Colonel Adams på planet till Damaskus.
Jag – Jag slutar vid halv sju.
Heck – Jag skiter fullkomligt i när du slutar odla ditt fetlagda arsle sittandes på din förbannade kontorsstol. Vi har inte tid att diskutera detta här och nu. Planet väntar och du kommer att följa med mig genast, det handlar om rikets säkerhet.
Jag – Rikets säkerhet, det var jävligt originellt, Majo… Överste!
Jag – Men låt mig bara hämta mina grejer och skriva ett meddelande.
Heck – Du har 90 sekunder.
Jag – Heck, det är ingen slump att ditt namn är synonymt med arsle, eller hur?
Heck – 85 sekunder, Nensén!
Jag springer tillbaka till omklädningsrummet och tar på mig tröjan över jobbkläderna, plockar ur mina nycklar och kastar på mig jackan. Väl tillbaka i repan författar jag ett kort meddelande till den som kommer först där jag förklarar vart nycklarna finns innan jag låser upp dörren och kastar mig in i den mörka V80 som genast påbörjar något som kan liknas vid en vansinnesfärd. Jag ringer min kollega och förklarar att hon måste komma in tidigare och att receptionen är obemannad, men att jag inte kan säga mycket mer just nu och att hon förmodligen kommer tvingas ringa in min kollega om jag inte hör av mig innan.
Det tog inte mer än 8 minuter att komma till Karlstads flygplats och inte ett ord växlades mellan mig och översten. Jag försökte föreställa mig vad jag hade att vänta mig, men det enda jag visste var att det handlade om en resa till Damaskus, men att det förmodligen inte innebar något uppdrag i just Syrien, utan kunde i stort sett vara vilket land som helst i Mellanöstern. Det var lönlöst att ens spekulera, då jag snart skulle få reda på vad det handlat om. Bilen kör raka vägen in på landningsbanan och stannar till några meter från privatjetens utfällda dörr. Jag hoppar snabbt och ovanligt smidigt ut från bilen och joggar in i Planet, där jag ser två höga Amerikanska officerare ivrigt diskutera sinsemellan. Jag såg på deras bistra ansikten att det skulle bli en lång dag, och vad de skulle med en avdankad, och smått fetlagd, nattportier till skulle jag snart bli varse.
