Det var nutid och vi hade hamnat i krig, jag blev naturligtvis inkallad för att tjänstgöra. Morgoth, Saurons gamle herre, hade vaknat till liv igen och öppnat underjorden där orcher och vättar strömmade fram och tagit Sverige med storm. Han hade bidat sin tid och väntat på att människorna skulle ha glömt bort de gamla sagorna, samtidigt som han växt sig starkare än någonsin. Ett bittert krig mot ondskan skulle få utkämpas och många platser låg öde efter ondskans skövlingar. Det var ett gerilla krig där de snabbt och oskoninglöst med enorm kraft tog sig upp ur underjorden och krossade det som fanns, för att sedan lika snabbt försvinna ner i sina fasans hål där ingen levande människa vågade sig ned.
Det var någon gång under sommaren som jag kallades till ett litet samhälle som härjats så svårt under tidigare anfall, att det inte fanns en levande varelse i närheten. Trots att våra moderna vapen var vida överlägsna mörkrets makter, så var de så otroligt många fler att de kunde skölja över oss som en flodvåg, och så ofantligt onda att det isade i blodet av blotta tanken på deras härjningar. Det hade varit lungt vid denna platsen under en tid, men vi skulle försöka säkra området och i synnerhet det gamla övergivna bruket där en av de portar – som ledde ner till underjorden och mörkrets hemvist – fanns. Jag anmälde mig vid en av de bommar som fanns för att spärra av bruksområdet med dess dammar, men jag fick också reda på att vi var gravt underbemannade för detta uppdrag.
Jag fick sällskap av en grupp andra män som skulle följa mig fram till den sista bommen innan det stora bruket skulle torna upp sig, med det lilla samhället i bakgrunden. Jag fick gå främst i en stridskolonn som skulle ta oss fram. Vid den första dammen på vänster sida lade sig den första i stridsställning. Den andra lade sig i skogsbrynet lite längre fram. Det var en ohygglig skog som ännu bar spår efter orchernas yxor och deras svarta pilar satt fortfarande kvar i många av de halvdöda tallarna, som utgjorde den döende gråa skogen. Redan nu kröp en ohygglig känsla genom kroppen som skrek åt varje lem att vända åter och lämna denna gudsförgätna plats åt sitt öde. Men vi som var kvar fortsatte trots allt framåt och nu kunde vi igenom tallarna skymta det stora bruket av gammal betong och sliten plåt resa sig som en monument över sedan länge svunna tider och ett ondskans högsäte.
På vägen passerade vi 4 stora rektangulära dammar, vars yta var giftigt grön av algerna som frodades i detta stilla och övergödda vatten. När vi passerat den tredje föll vi nästan ihop då vi slogs av en avskyvärd stank av lik och förruttnelse, en stackare skulle vi lämna kvar i denna ohyggliga odör för att ha sin eldställning mellan den tredje och sista dammen. Men snart närmade vi oss den sista bommen där mina två kamrater som var kvar skulle fatta sin post. Jag själv hade fått uppdraget att ensam smyga mig in på området för ta reda på hur det såg ut inför en eventuell offensiv framöver, och kartlägga framryckingsvägarna och försöka hitta öppningen ner till själva helvetet.
En enorm känsla av att vara liten, rädd och otrygg slog över mig så fort jag lämnat kamraterna bakom mig där de låg i varsin eldställning vid bommarna. Framför mig hade jag 3 stora byggnader i gammal grå betong och sönderslagna fönster, där endast tistlar, törnbuskar och andra mindre behagliga växter tilläts att växa och bryta sig igenom både betong och den asfalt som fanns. Från bommen sett så låg byggnaderna snett till höger varför man hade lite svårt att se dem från grusvägen längs med dammarna.
Jag gick framåt så tyst och försiktigt det bara gick lite innanför skogens bryn, med mitt vapen i högsta eldberedskap upp emot byggnaderna. Men när skogens skydd tog slut lade jag mig ner och försökte planera min färdväg genom området allt medans adrenalinet pumpade, hjärtat höll på att slå sig ur brösten och ångesten försökte få mig att fly. Bara släppa allt och springa tillbaka, springa tills dess att mina ben inte bar mig längre. Men det gjorde jag inte, utan nu hade jag sett en öppen dörr i byggnaden på andra sidan vägen, det verkade helt tomt på området så jag reste mig försiktig blundade hårt och sade till mig själv att detta inte alls var några problem, det finns ingen här.
Sen sprang jag hukandes så tyst och snabbt jag bara kunde förmå mig själv, även om det i mina öron lät som en hel karneval drog igenom bruket lyckades jag undvika eventuella orcher-pilar eller alarm. Jag ställde mig mot den klassiskt veckade plåtväggen som utgjorde en del av en gammal utbyggnad och nu hoppades jag att det skulle gå att ta sig hela vägen in i betongfortet. Inte minst hoppades jag att det inte var en fälla gillrad av något ondskefullt hånflinande orch eller vätte-helvete, som med sina vidriga kumpaner skulle se lunchen komma serverad genom den öppna dörren.
Jag klev ett steg ut från väggen, tog ett tyst djupt andetag av luften som inte var fullt så ohygglig som vid dammarna och tänkte på allvar att det kunde vara det sista andetaget jag skulle ta. Sedan började jag sakta röra mig med pipan riktade mot ingången, armarna darrade när jag började se det mörka utrymmet som utgjorde något form av förråd, jag gled förbi den öppna dörren som var öppen åt det hållet jag kom ifrån och jag gick försiktigt med mitt osäkrade vapen till andra sidan dörrhålet för att se vad som fanns i rummets högra sida. Det var tomt sånär som på lite redskap och verktyg som låg huller om buller överallt. Jag gjorde mig klar att bryta in i rummet och svepte mig snabbt in och vred upp vapnet för att se vad som fanns på vänster sida. Jag skalv till när jag tyckte mig se en svart gestalt framför mig och höll på att ramla baklänges samtidigt som jag i all min panik ville värja mig själv, men allt eftersom att jag återfick balansen och skulle skicka en skur av kallt bly, såg jag att det var en sliten overall som hängde på väggen. Jag förbannade mig själv för min tvekan som annars skulle kostat mig livet, men gladdes samtidigt åt att jag inte hade röjt mig själv med att väcka hela byn genom att göra små söta lufthål i det där plagget. När jag tittat mig omkring i rummet såg jag att det var tomt, och intet ljud hördes förutom mitt eget hjärta som slog lite mindre intensivt nu. Jag såg en stängd dörr ganska rakt framför den dörr jag kommit in i. Rummet var ganska litet, kanske 10 meter på tvären och 4 meter från dörr till dörr. Det fanns bara ett litet fönster högt upp på vänster sida, så förrådet var skumt och det solljus som tog sig in lämnade en ljus stråle av dammet som jag virvlat upp där jag gått.
Jag gick fram mot dörren som som ledde in till det riktiga bruket. En ganska liten sidoingång med kala slitna betongväggar vid dess sida. Dörren var stängd och jag hoppades innerligt att den var olåst, så jag gick fram och kände försiktigt på handtaget och vred så försiktigt jag kunde för att se om det gick att komma in. Till min stora lättnad var den inte reglad utan det var fritt fram för mig att ta mig in. Sakta drog jag upp dörren och såg in i en liten springa. Det var ljusare där inne, men helt kalt och öppet. Jag öppnade den lite till, sakta sakta, men till min förskräckelse började dörren gnissla så att jag trodde inget levande väsen kunde ha missat att höra det anskrämliga ljudet, även om det förmodligen inte var så högt som mina nervösa öron ville ha det till. Jag ryggade till och lyssnade efter om någonting börjat röra sig, men allt var tyst som i graven. Något som gjorde mig minst lika nervös som om det inte varit så. Jag öppnade upp dörren med dess fruktansvärda ångestfyllda gnissel tills dess att jag hade en tillräckligt stor springa så att jag kunde ta mig igenom. Det var helt tomt, sånär som på en och annan bänk på den vänstra sidan.
Lokalen kändes enorm, 10-15 meter upp till taket, och säkert 70 meter framför mig och 35-40 meter bred. En rad stora fönster på båda sidor släppte in gott om soljus. På höger sida fanns en stor port med några lägre fönster i, antagligen för att kunna köra in stora maskiner. Jag kände mig återigen sådär ynklig där jag stod vid dörren och samlade mod för att ta mig in. Det fanns nämligen ingenstans där jag kunde gömma mig och jag skulle direkt bli upptäckt om de tittade in, samtidigt som akustiken skulle få varje ljud jag förde att mångdubblas. Men det var helt tyst och öde, så jag klev in gick längs den högra väggen så att jag kunde undgå att synas om någon orcher-patrull skulle titta in igenom portens fönster. Det gick bra även om stegen tycktes eka förskräckligt i det tysta rummet trots mina försök att gå så ljudlöst det gick. Jag kom ganska snabbt fram till nästa nästa vägg till andra sidan och nästa dörr. Inte heller igenom den hördes det så lite som knyst. Jag började känna mig lugnare nu.
Jag gick till väga på samma försiktiga sätt som tidigare, även om denna dörren lät bli att gnissla. Men det jag såg nu var annorlunda. Jag kom in i en lite lokal där det fanns massor av prylar på hyllor och bänkar samt utspridda på golvet av något som vi kan anta vara av orchernas svineri, det var en liten secondhand-butik som innehöll både det ena och det andra. På vänster sida fanns det en gammal spiraltrappa som gick upp till ett övre plan med kontor, lik de som brukar finnas vid nödutgångar på skolor. Det var lika tyst som vanligt, och över fönsterna hade de satt upp stora svarta sopsäckar så att inget ljus kunde komma in, men lamporna var tända. En märklig företeelse som jag borde tänkt till lite på, men jag fortsatte istället säkra rummet och tänkte mig att jag skulle undersöka kontoren efteråt. Men det verkade fullkomligt öde även här.
När jag hade undersökt alla skrymslen noga gick jag förbi en bänk, där jag såg något vackert. Kalmar FFs DVD med höjdpunkterna från 2004, med autografer från flera av hjältarna, däribland Henrik Rydström. Detta lättade mitt hjärta något oerhört, jag tog upp denna och släppte all min försiktighet för att studera den noggrannare. Kunde jag få den med mig som en souvenir kanske? 149:- skulle den kosta dock, men vem skulle jag betala? Orcherna? Morgoth själv? Naturligtvis inte, detta vore nämligen att befria ett stycke konstskatt från ondskan. Jag bestämde mig för att ta den när jag hade säkrat hela byggnaden, och jag lade oförsiktigt ned den igen. Då råkade jag välta ner en stor hög med krukor staplade på varandra, med ett enormt oljud krossades samtliga mot det hårda betonggolvet, skärvorna spreds ut över hela golvet och jag blev helt stel och insåg att detta nog var det dummaste jag över huvudtaget kunnat ta mig till. Som ett eko på kraset hörde jag något från ovan-våningen, något rörde sig med ett ryck liksom väckt ur djup sömn. Någon sekund senare ekade en förfärlig röst ovanför mig, varje stämma var lika obehaglig som när någon drar med naglarna över svarta tavlan i skolan. Den skrek åt någon som svarade dåsigt, jag förstod snabbt att jag måste ha väckt upp två väktare som båda turligt nog sovit uppe i kontorslokalerna. Ett fasligt skällande skall och jag hörde de båda till slut springa mot trappan. Paniken vandrade ut i varje lem där jag stod helt still och oförmögen att röra mig av skräcken som pulserade ut med varje pressande hjärtslag. Jag kom till sans, såg mig omkring och kastade mig bakom disken till kassan.
De två orcherna rusade ned för spiraltrappan, båda skrikandes dels åt varandra, dels mot vad jag förmodade var mig, på deras ohyggliga tungomål. När de kommit ner från trappan tystnade de för en stund och jag kunde känna på mig hur deras blickar sökte igenom lokalen. Efter en stund hörde jag den ena viska vidrigt till den andra och hur de sakta började gå framåt som på jakt. Jag tryckte mig in mot väggen i ren skräck och höll hårt i bössan, anandes att tiden snart var ute. Jag förbannade min dumhet. Det blev helt tyst, förutom det öronbedövande ljudet from min egen puls, och min häftiga andning som jag så gott jag kunde försökte tysta ned, vilket ledde till att jag kände mig svimfärdig och skakig. Plötsligt kastade sig en av dem över disken och med sina ap-armar svingade de en svart ärrad klinga mot mig. Med ens kastade mig mot sidan och såg den vidriga orcher-sabeln slå ett jack i betonggolvet, i samma ögonblick kastade sig den andra orchen över disken rakt framför mig, nu kastade jag iväg en salva automateld mot det vidriga kräket som föll ihop baklänges. Men i samma ögonblick kände jag hur den första orchern grep tag i mitt vapen och slet det ur mina händer och kastade bössan över disken, samt sig själv över mig som låg där plötsligt obeväpnad. Han satt grensle över mig, höjde en skitig dolk och gjorde sig redo att trycka den djupt i mitt bröst. Då fann jag det min högra hand letat efter, min bajonett. Jag drog den snabbt som aldrig förr, samtidigt som orchern njöt över sin triumf och ville dra ut på mitt lidande, när denna böjde kroppen för ända mina dagar fick jag upp bajonett och min arm rakt upp då detta fruktansvärda odjur lade hela sin kroppstyngd för sin sista stöt, men kände inte mycket mer i sitt liv än min bajonett rakt in under dennes svarta haka. Jag lyckades vrida honom åt sidan där han låg i dödsångest och harkla sig, samt kravla mig bort och slänga mig över disken i en och samma smidiga rörelse. Jag böjde mig ned för att ta mitt vapen då en svart pil for precis över mig. I en dörren ut mot vägen stod ännu en orch. Jag fick upp mitt vapen medan denna rusade mot mig med en kniv i sin orcher-näve, ett snabbt reflexskott mellan ögonen gjorde att han med en förvånad min föll ihop efter bara några steg.
Jag sprang i ren skräck tillbaka samma väg jag kommit. Fortare hade jag förmodligen aldrig sprungit, eller aldrig komma att springa i mitt liv. Ut igenom den stora ljusa lokalen sprang jag när jag började höra larmet med orchernas horribla trummor, jag började förstå att jordelivet med största sannolikhet var över nu. Jag for igenom det lilla skjulet och försvann rakt över vägen, när jag närmade mig skogen skrek jag något jag inte minns i radion, men de förstod i alla fall. Samtidigt som svart pilar ven runt omkring mig ljöd orchernas stridslarm i det lilla samhället. Det var som om jag hade rört med en pinne i en myrstack, det kryllade till slut av svarta små kräk när jag sprang för livet och till min enorma lättnad såg mina kamrater komma med bilen och göra sig redo för avfärd. De backade emot mig där jag sprang förbi den tredje dammen med den avskyvärda stanken. Samtidigt som en ofantlig mängd orcher kom till bommen vid grusvägen, som gick förbi dammarna. Några stannade upp och avlossade ett regn av pilar mot den stora pick-up som kom vi använde som flyktfordon. En kamrat på släpet fick en svart pil rakt in i låret och skrek av ohygglig smärta när dess gift frätte igenom hans ben. Sekunden efter det hoppade jag på och vi kunde fly ifrån dessa vidriga kräk med en sällan skådad fart.
Efter detta så fick jag komma hem igen, och vad vore inte bättre än att bege sig ut på fest med lite vänner efter att ha slagits mot orchers och ondskans makter hela dagen. Nästa ting som hände var alltså att jag vandrar iväg med två kompisar då vi ska hämta upp lite töser på en skola någonstans innan det är dags att bege sig av. Nu börjar drömmen spåra ur lite, då jag inte begriper om vi är på en skola eller inte. Men vi sitter där en tid och dividerar och jag blir grymt kissenödig. Jag berättar bland annat entusiastiskt om hur jag hittat Rydströms autograf på Kalmar FF-DVDn, och hur mycket den skulle kosta. Jag kommer på mig själv att det bara jag i sällskapet som tycker att det är särdeles intressant. Otroligt pinsamt, och jag håller mig tyst. Märkligt nog nämner jag inget av den galna strid jag utkämpat timmarna innan. Det finns en toalett där brevid, men en städerska står där inne i en halv evighet. Men efter ett tag sticker hon och jag knallar in. Väl där och jag fått mina behov uträttade vill jag duscha, för av någon anledning är toaletten som ett vanlig badrum. Så jag slänger av mig mina kläder men kommer på att jag inte har låst. När jag ska vrida om låset så fungerar det inte! Då kommer plötsligt hela gänget in för att kolla vart jag tagit vägen. Nog ser de mig alltid. Hela mig dessutom. Jag känner mig väldigt dum när de undrar vad jag håller på med.
Sen vaknade jag illa till mods.
(Jag somnade med Silmarillion på ljudbok igång hela natten, vilket kan förklara knasigheterna)
