Helvetet beskrivs ofta som ett jäkligt varmt ställe. Det ska liksom vara det värsta man kan tänka sig. Men faktum är att tomtarna som har kokar ihop detta har bott runt medelhavet, där det aldrig blir särskilt kallt. såvida de inte förvirrat sig upp i alperna efter en lätt överdriven konsumtion av vin, strax efter att herr Jesus härjat runt. Men det tror jag inte på.
Jag tror att helvetet är ett ställe där det ständigt är skitkallt. Föreställ dig följande scenario. St per står vid porten till hemmelriket och väljer ut vilka som får komma in, så kommer jag. Jag är lite lätt förvirrad, men börjar inse att det finns vissa saker man inte bör ha på sin smörgås och att arsenik inte är en grekisk krydda. Hur som helst tar Pelle och slår in mitt namn i datorn som han har ståendes framme. Jaha ja, säger Pelle. Det ser minsann int bra ut, fortsätter han, när alla mina synder i en strid ström poppar upp på skärmen. St Per pekar på en gammal hiss, se så, ta nu den, och hälsa Lucifer från mig, ber Pelle. Hissen luktar lite svavel. Något som dock snabbt förklaras med att det ligger några utbrända tändstickor på hissens golv.
Märkligt nog så finns det bara en knapp att trycka på, våning 666. Jag har naturligtvis redan insett min prikära situation, redan när St Per börjat se förtvivlat stressad ut när alla mina synder lyckades få hans Microsoft Heaven 7.01 att hänga sig och således omedelbart hamna i Hin Håles våld. Då det är det enda som väntar vid självmord. Jag tryckte i alla fall på knappen 666 och väntade på att hissen skulle ta mig ner. Jag kan inte säga annat än att en viss nyfikenhet spred sig hos mig. Hur skulle det se ut? Hur många kändisar skulle man få träffa, med mera. Fanns Usama Bin Laden redan där, eller har han lyckats undgå alla USA-bombningar trots allt. Det hade nog varit ganska intressant att tala med en man som honom, som trots allt måste vara jäkligt kreativ som planerade och utförde 11:e september felflygningarna.
Jag var tillbaka på på jorden igen och jag fick till uppgift att packa lite, eftersom att Satan inte stod för några som helst persedlar. Jag föreställde mig en fruktansvärt het, sotig och svalelluktande plats nere i underjorden. Jag packade således lätt. Lite shorts och några T-shirts med Iron Maiden tryck, då jag hoppades på att kunna bli kompis med Satan och det var det närmaste hans smak jag kunde hitta. Inbilldade jag mig. Göring, som var den som ledsagade mig hem och såg till att jag inte hittade på något bus under tiden, tog mig till slut till en flyplats. Där ett specialchatrat flygplan skulle ta oss till Helvetet, stod och väntade. En aning märkligt tyckte jag, men anade att det handlade om att det fanns något lucka någonstan. Som i Lost. Fast utan en massa godsaker i naturligtvis, bara lever och blodpuddig misstänkte jag.
Jag somnade till en stund på planet och vaknade med en duns då vi landat. Göring piskade till mig med hans lilla hästpiska som han alltid bar under armen. Han öppnade dörren och jag insåg att jag hade blivit lurad. Välkommen till Svalbard stod det på en vindpinad och snötäckt, knappt synlig, stuga som antogs vara flygplatsterminalen. Vädret var bra för att vara i Helvetet, vindar på blygsamma 20 m/s 7 minusgrader och kraftigt snöfall.
Satan tog emot och gav mig genast en välriktad spark på pungen. Det var nämligen så man hälsade på varandra, här i Helvetet. Satan berättade också om hur rysligt lättlurade alla människor är, samtidigt som han fnittrade som en liten skolflicka. Än så länge var det ingen som hade tagit med sig en jacka till Helvetet, då samtliga hade gått på det där larviga ryktet om svavel, eld och underjorden. Det är ju för sjutton ingen semester ni ska på, avslutade Satan innan han satte sig på en el-moped och gled bort till ICA för att köpa mjölk och Carolas senaste album.
Så här ser egentligen helvetet ut. Jag tog bilden från mitt fönster alldeles nyss i snöstormen. FÖRBANNADE SNÖ.
