I söndags var dagen då jag äntligen skulle få tillbaka min klocka! En av bröllopspresenterna från Diana var en Alain Delon klocka, som dessvärre inte överlevde mer än 2-3 rituella tvagningar innan bön. Trots att jag var fantastiskt noga med att få en klocka som tål vatten och som man ska kunna bada med om man så vill. (läs: Att den inte går sönder om man glömmer att ta den av sig innan man plumsar i) På väg in till stan märker vi dock att det är låååååånga bilköer. Lååååånga bilköer i en stad som Kuala Lumpur är verkligen långa. Detta skulle visa sig bero på att polisen spärrat av alla vägar in till stadskärnan. Det var alltså tokstängt. Men vi försökte ändå att hitta någon väg in, men utan framgång, så vi vände hem igen, och efter att tagit pendeltåget in så hade det tagit oss sådär 4-5 timmar.
Demonstranter och Polis. Detta är huvudet på en 1 km lång orm av gulklädda.
Frontlinjen. Mängder med Poliser som skyddar Merdeka Square
Diana hade nämnt något om en demonstration, när hon såg avspärrningarna och fick en flashback av något hon hört. Det var Bersih 3.0, alltså den tredje upplagan av en jättedemonstration för “fria och rättvisa val”. Bersih betyder ren (Inte det norrländska djuret, utan ren som i osmutsig. 
) Men vi tänkte som så att vi åker in med tåget istället, hämtar min klocka och åker tillbaka för att hämta bilen och åka ut till ett köpcenter norr om stan och långt utanför de berörda områdena. Så vi vänder bilen och kör hem igen, och ställer oss vid nationalarenans parkering och tar LRT. Det är ganska fullt på parkeringen och man kan anta att många demonstranter gjort som vi – Parkerat där och tagit LRT in till stan.
Väl framme i stan ser vi folkhoperna som börjar runt Masjid Jamek och sedan hela vägen mot Merdeka Square. Det är galet mycket människor, men det är inte dit vi ska. Vi ska någon kilometer längre bort, och när vi kliver av så är det väldigt lugnt. Inga bilar, inget brus, nästan lite apokalyptisk stämning, bara några få människor och tryckt förväntansfull stämning. Vi är nu ganska lättade när vi går in på SOGO, som är köpcentret där vi köpte klockan. Det är lugnt, väldigt få människor men i övrigt pågick allt som vanligt.
Claypot på SOGO till Lunch. Fantastiskt gott.
Vi hämtar min klocka! Äntligen! Jag lämnade in den i November, så det är nästan ett halvår, och innan dess var det kaputt i ett par månader. Och vattenskadad efter tre dagars användning. Det var en av bröllopspresenterna från Diana till mig, så det känns bra att den är i rätta händer nu. Sen när vi ska gå ner igen, så kikar vi runt lite och tänker att vi inte har särskilt bråttom. Vi passar också på att äta lite. När vi kommer ner till markplanet ser vi dock att dörrarna är stängda och metalldraperierna neddragna vid huvudingången. Underligt, men det är kanske bara en säkerhetsåtgärd en dag som denna. Så vi kolla dörren vi kom in igenom, på baksidan. Men också där är det igenbommat! Vad i hela friden?
De igenbommade dörrarna.
Ett par minuter efteråt så kommer ett meddelande i högtalarsystemet att Dörrarna är tillfälligt låsta. Att vi ska hålla oss lugna. De meddelar oss när dörrarna öppnas igen och att vi ska fortsätta shoppa. Detta meddelande upprepas sedan en gång var tionde minut. (Som att någon hade kommit in och inte hört det tidigare! Ha!) Så nu var det bara att vänta. En halvtimme senare, efter att ha ätit igen, så går vi ner för att be i deras surau (bönelokal) som ligger nere i garaget. Väl ute och väntar på att frugan ska bli klar så känner jag en välbekant doft, som påminner mig om skyddsmasktestet i lumpen. Just det. Tårgas. Hustrun kommer ut och nästan samtidigt ser vi två säkerhetsvakter komma springandes, hostandes med handukar för munnen och med tårar i ögonen, för att få ut alla ur garaget.
Vi knallar in i själva köpcentret igen. Nu börjar det liksom bli lite mer allvar, de måste ju ha kommit hit! Hur ser det ut där ute? Vad händer? Ingen vet något och ingen information. Rykten säger att det sprängts bomber. Man kan höra hur demonstranter försöker bryta sig in i byggnaden. Det är en något olustig känsla som sprids inom en när man hör detta. Håller de där plåtdraperierna? Hur länge ska vi behöva vara kvar här inne? Jag försöker finna lite information via telefonen och uppdaterar på facebook. (Så att mina eventuellt sista publicerade ord blir lite dramatiska, i händelse av död eller andra otrevligheter.)
Polisbilen innefrån SOGO.
Men till slut börjar det lugna ner sig lite igen. Vi går och shoppar lite. Något måste man ju göra, även om det är helt absurt att shoppa när man anar vad som händer där ute! Två Piké-tröjor inhandlas, av några lite dyrare märken. (Jag börjar tro att de låser in oss bara för att vi ska handla mer.) Sen ser jag ut genom ett fönster och nu är folk borta, men där står en helt demolerad polisbil precis invid byggnaden, och det är tydligt att det varit rena slagfältet där ute. Efter detta tar dock batteriet i min telefon slut, så nu blev det inga fler bilder.
Men hem kom vi till slut. Vid 18:30-tiden så släppte de äntligen ut oss och den friska luften var blandad med tårgas och demonstranterna tycktes vara på väg hem igen. Som om inget hade hänt. Tåget var dock smockfullt och vid Masjid Jamek en station längre ner så var det fortfarande ganska livat. Till bilen och vidare mot 1 utama, där man aldrig skulle kunna inbilla sig att något hände i stan. Surrealistiskt.
Väl hemma på kvällen så kikade jag på youtube. Några bilder borde ju finnas. Det gjorde det! Just polisbilen jag fotade var en av de mest centrala händelserna under kravallerna. Såhär såg det ut:
Och för nyhetsinslaget. (På engelska)
Allt man läser och ser här bör man ta med en deciliter salt. Nyheterna är klart vinklade, som man kan se på bilderna från polisbilen. De visade inte hur flera demonstranter mejas ner. Bara före och efter den händelsen. (även om det är uppenbart att det var “demonstranternas” eget fel) Men på sociala medier dominerat oppositionen. Det är väl på samma vis som SD får oproportionerligt stort utrymme på nätet, i förhållande till deras riktigt stöd.
Vidare så kan jag känna att jag sympatiserar med båda sidor i det här fallet. Bakgrunden till Bersih är att de vill reformera valen så att de blir mer demokratiska. Det finns fall med sådana som röstar, som egentligen inte existerar och att man hävdar att de i försvaret som poströstar, inte får hålla det hemligt och tvingas rösta på det regeringskoalitionen. Men bersih vill å andra sidan gå så långt att förbjuda poströster, naturligtsvis för att göra så att armén inte kan rösta. (Man får bara rösta i den byn man kommer ifrån, och den adress som står på sitt ID-kort) Armén är regeringstrogen, och på så vis önskar oppositionen få ett övertag. Men det som är bra med Bersih är att frågorna uppmärksammas. Regeringen har redan genomfört reformer inför det stundande valet, som kanske inte hade genomförts om det inte vore för Bersih.
Å andra sidan är Bersih en organisation som skapats av oppositionen. Oppositionen är en sorglig skapelse. Här ska Kinesiska sossar, Malajiska islamister och ett malajiskt liberalt parti bilda en allians. Det är som att låta vänsterpartister, sverigedemokrater och folkpartister regera Sverige. Fullkomligt vansinne!! Det enda jag kan känna att de har gemensamt är att de vill ha makten. Men de vet inte vad de ska göra när de väl fått den. Jag begriper inte hur det ska gå till. Jag har svårt att ens begripa hur de kom på tanken från första början. Men problemen blir tydliga i fallet där Anwar Ibrahim, ledaren för det liberala partiet, (och före detta finansminister under den asiatiska finanskrisen och vice premiärminister, för regeringspartiet UMNO. Som fick sparken och dömdes för korruption och sodomi.) sagt att Israel har all rätt att försvara sig. Att säga det i Malaysia är som att svära i kyrkan och skita i dopfunten. Malaysia erkänner inte ens Israel som stat.
Men att säga det när de är i koalition med PAS, det islamistiska partiet är ju helt makalöst! Ännu mer makalöst var att se hur PAS ledaren höll Anwar om ryggen till och med i detta fallet, i ett försök att visa enad front. PAS är ett parti som önskar införa Hudud-lagar, vilket bland annat innebär att man hugger av din högerhand om du stjäl något. Etc. Knappast ett fan av Israel. Oppositionen inger verkligen inget förtroende. Då är ändå malaysias socialdemokrater (kinesernas favoritparti) en del i den oppositionen. Jag är någonstans mellan Vänsterpartiet och socialdemokraterna här hemma. Men jag skulle aldrig rösta på dem här, med tanke på vilka vänner de skaffat. Sen är Regeringskoalitionen ingen höjdare alla gånger. NEP (Bumiputra-politiken) är en light-version av apartheid, där vissa folkgrupper gynnas och andra systematiskt missgynnas. Även om jag förstår varför den skapades en gång i tiden.
Hoppsan! Malajisk inrikespolitik är kanske inte mina läsares favoritämne, så jag får nog ta och avrunda här. Så får den som är intresserad ta upp det med mig i kommentarsfältet.
Det är märkligt hur de har en tendens att gå upp i rök, eller hur? Vi bestämde oss förra månaden för att göra upp en lite bugdet, och skriva ner utgifter, med mera. Som om ödet hånade oss så slutade det med att utgifterna bara exploderade. Kunde något gå sönder, som inte kan undvaras, så gick det sönder. Som bilen, två gånger för RM1100. Sen vägskatt och försäkring, RM1500. Extra-resor tvärs genom landet. RM200 i bensin. Förra veckan la tvättmaskinen av, RM7-800 för en ny. Med mera, med mera.
senaste kommentaren