IzZzY – En skitblogg

Eller två. Bara för att jag varit så elak och inte bloggat på länge, så kommer två klipp från Melaka i Malaysia.

Taget utanför ett fort i Melaka, när flickorna flummade loss ordentligt. De två sittande är alltså Dianas kusiner, Arina och Azmira. Som var med oss i stort sett hela tiden.

Melaka senare på kvällen och vi bara satt och tittade på folk, samtidigt som fåglarna verkligen SKREK! Det var ett öronbedövande oväsen. Men väldigt väldigt mysigt. Jag längtar verkligen tillbaka nu!

Det är ju jäkligt märkligt att jag aldrig kan förmå mig själv till att blogga när jag är ledig. Men det är sådant som jag förmodar att ni får leva med! Men jag har haft lite att pyssla med, om än med betoning på lite. Dels har jag läst lite på Cattas utkast till bok, sen var jag nere på stan och shoppade loss nu när lönen äntligen trillade in på kontot. Det blev en mus till datorn, lite kartonger att stoppa massa prylar i, och sist men inte minst Koranen på svenska. Dé ni! Så jag har smugglat med den till jobbet nu, där jag ska ägna sysslolösa timmar åt att förkovra mig lite. Men det är inte utan att jag undrar hur den slutar, för det är ju onekligen en populär bok. Intressant blir det i alla fall.

Jag har läst de första 30 sidorna i alla fall, men det är en ganska dålig  översättning (alltså något i stil med ord för ord) som dessutom är från 1917, så det är tämligen svårläst. Men nog känner man igen figurerna från bibeln, då det handlar om abraham, moses, Jesus, ja hela det där glada gänget från Bibeln. Skillnaden är väl att de är muslimer i den här boken.

Jag har i alla fall ett par nätter på mig att läsa klart den. Och Cattas bok! En salig blandning.

Inatt är det sjunde och sista natten innan jag är ledig i sex nätter. En sak som retar mig lite är att den 25:e är på en måndag. Kunde inte gudarna varit så snälla att lägga denna fantastiska lönedag på söndag istället, så att man kunde åtnjuta synen av tusenlappar som strömmar in på kontot redan under fredagen. Just med tanke på att detta är en sån månad som man bara vill skvätta lite urin på, och hoppas att den flyr med svansen mellan benen. Fattigt, kallt och snöigt.

Hur som helst har jag inga som helst planer för denna ledighet. Då det dels inte finns ekonomiskt utrymme för några extravaganser, eller någon brinnande lust för detsamma. Med andra ord så är avsikten att sitta hemma och pilla mig själv i naveln, samtidigt som jag försöker erövra världen, i sann IzZzYansk anda. Men jag kanske ska passa på att börja planera inför att ta det där förbaskade körkortet, som så länge varit en utopi, men nu känns mer som en nödvändighet. Sen är det kanske dags att fortsätta reseberättelsen som jag påbörjade, innan jag helt har glömt bort allt vad vi gjorde där nere i paradiset.

Nu är det dock dags för mig att torka lite bord i matsalen. För sista gången den här veckan. Det är alltid en härlig känsla.

Selamat malam Sweden. Sampai nanti! (Dan selamat pagi Malaysia! )

Att jag inte har alla hästar hemma, är det nog många som har förstått. Men hur illa ställt det är, är det nog inte många som begriper. Jag tänkte på det igår natt på jobbet, då jag var på ett tämligen gott humör kring 3-tiden och pysslade med än det ena och än det andra. Dels kan det ta 10 minuter för mig att hämta någonting i köket och gå ut med i matsalen. Då jag glatt knallar in i köket, med tankarna någon helt annan stans. Ibland står radion igång och då kan det hända att jag, fullständigt emot allt som jag står för i vanliga fall, sjunger och skuttar runt i något som med lite fantasi kan kallas dans, vilket gör att jag helt glömmer bort vad det var jag egentligen skulle göra. Det i sin tur leder till att jag förbannar mig själv, högt och på… Hör och häpna.. En halvkass variant av skånska. Efter att ha skuttat tillbaka in till matsalen kommer jag på vad det var jag skulle hämta, problemet är dock att jag glömmer det lika fort igen och inser det när jag är på väg till soprummet och kommer på att det inte finns någonting alls som jag skulle kunna tänkas göra där.

De här galenskaperna brukar infalla runt 2-3 på natten, varje gång det är lungt och gött på hotellet och humöret är bra. Jag blir lika förvånad och irriterad varje gång, och bannar mig själv. På fånig “hipp-hipp skånska” ännu en gång. Jag är så fantastiskt tacksam över att vi inte har video övervakning eller några andra som springer runt här nere om nätterna, för då vete tusan om det inte blir tvångströja och antipsykotika.

Just därför passar jag på att träda fram här i bloggen och avslöja all den galenskap som jag ventilerar här om nätterna. Om den dagen kommer, då jag till min stora förtvivlan blir tagen på bar gärning, när jag sjunger på skånska och dansar med golvmoppen.

Nu är jag inne på femte natten, men det var först igår som jag kände att jag började komma in i jobbet igen, efter den långa ledighet som föregick. En natt där man kunde luta sig tillbaka lite grann efter 3 relativt intensiva nätter. Men det gör onekligen att jag börjar känna att det kanske är dags att på allvar försöka hitta något annat att göra under tiden jag är ledig. Ett litet extra jobb. För pengar kan man aldrig få nog av.

Sen kanske ni märkte av att jag smög in en liten detalj i mitt förra inlägg, att Malaysiskan förmodligen skulle gifta sig nästa år. Med denna halvgalna Ölänning alltså. Det är inte utan att det är en ganska konstig situation alltsammans, men nog ska det gå att lösa. När jag åker tillbaka i sommar så kommer det nog att bli lite mer konkret, och sen åker jag dit en gång till och då är det nog dags. Helt galet. Sen innebär det dessutom att jag knappast kan bo kvar i detta (åtminstone 9 månader om året) gudsförgätna land.

Så ser alltså framtidsplanerna ut. Väldigt luddiga just nu, men förhoppningsvis så kommer allt att konkretiseras allt eftersom tiden går. Jag har full förståelse för om någon skulle tycka att jag blivit fullkomligt skogstokig och överväger om det inte är dags att bure in mig på dårhuset igen. För när jag stannar upp och tänker på det så kan jag känna detsamma. Det är ju tokigt. Lika tokigt som när jag reste ner och träffade henne för bara 2 månader sedan.

Men när jag tänker i de banorna så slutar det alltid med att jag kommer fram till samma sak. Det är det enda rimliga alternativet. Det finns som jag ser det 3 vägar att gå från den här punkten.

1. Jag bestämmer mig för att det inte är ett rimligt projekt. Att nackdelarna skulle väga mer än fördelarna. Att jag helt enkelt lägger detta till handlingarna.
2. Jag avvaktar. Jag kan inte bestämma mig för någonting, vi fortsätter som vanligt. Jag åker dit i sommar igen och fortsätter fundera.
3. Jag går all-in. Med giftermål och hela baletten.

Fördelarna med det första alternativet är ganska uppenbara. Jag kan fortsätta leva här precis som vanligt. Jag lägger mina pengarna på andra saker och bereder vägen för ett vanligt svensson-liv. Nackdelarna är egentligen så självklara att jag knappast behöver skriva dem. Att jag ger upp en potentiell själsfrände.

Det andra alternativet är väl mer vagt. Fördelen är att jag skulle få möjligheten att känna efter mer. Men nackdelarna är att jag aldrig skulle kunna känna mig helt säker på det, även om jag åker ner 5 gånger. Det skulle dessutom bli väldigt dyrt, komplicerat och dyrbar tid skulle gå åt. Att åka en gång i halvåret tills man bestämt sig är inte hållbart. (Att jag sedan ska ha elva söner, så att de kan bilda ett eget fotbollslag, gör situationen än mer akut. ;) )För det är också en kulturkrock, här hemma och i mitt huvud så är inte äktenskapet särskilt viktigt. Jag har inte ens varit på ett riktigt bröllop i hela mitt liv, (som jag kan minnas iaf) det tycker jag säger en hel del. Men där är det en fundamental del av livet. För att vi ens ska få vara ensamma tillsammans så måste vi gifta oss. 

Så för att hoppa till 3:an, är det egentligen det enda naturliga steget att ta från den punkten vi befinner oss på nu. Det är det enda rimliga alternativet för mig, vilket jag i slutändan på varje liten intern konversation kommer fram till. Nackdelarna eller komplikationerna är dock många. Jag kommer bli en invandrare som ska anpassa mig till en helt annan kultur. Jag kommer vara tvungen att konvertera, med allt vad det innebär. (Bye bye, Bacon, förhud och midsommarsnaps).

Men belöningen är desto större. Går allting bra så kan det bli helt fantastiskt. Och jag har för avsikt att gå all-in på detta. Men det är en lång resa dit och allt kan hända på vägen, så vi ska inte ropa hej än. Men det är alltså alternativ 3 som gäller nu.

Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Jag är så otroligt omotiverad just nu! Allt härleder jag till att jag varit ledig alldeles för länge. Kroppen har gått in i någon sorts konstant viloläge, och starten på den här arbetsveckan kändes tämligen värdelös, då torsdagsnatten bjöd på än det ena och än det andra. Som spyor i handfat, misslyckade blåsningar och andra fantastiska uppenbarelser.

Att jag sedan har gått och varit orolig över att Malaysiskan tycktes ha försvunnit spårlöst, gjorde att det hela kändes än mer hopplöst. Lyckligtvis fick jag livstecken från henne igår och det fanns en naturlig förklaring till hennes försvinnande. Dels hade hennes mobiltelefon gått sönder förra veckan och dels hade hon rest till hennes hemstad för att fira hennes systers förlovning. Tack och lov. För det var en hel del som for igenom mitt huvud när hennes telefon var avstängd och hon inte var på jobbet. För en gångs skull kunde jag inte komma på något som jag eventuellt hade kunnat ha gjort eller sagt för att uppröra denna flicka, då inga grodor, för en gångs skull, har hoppat ur min mun den senaste tiden.

En intressant detalj är att båda hennes systrar ska gifta sig i år. Och som det ser ut i dagsläget kommer Malaysiskan att göra detsamma året därpå. Det blir mycket att stå i för hennes familj. Förhoppningsvis kommer jag att kunna vara med på något av dessa bröllop, så att jag får se hur det kommer att gå till.

Men jag har insett att det är dags att spara så mycket som man rimligtvis kan framöver. Och den här månaden blir ett klockrent exempel på hur jag ska kunna leva snålt. För jag gjorde en grav misskalkylation inför den här månaden. Då jag fick en sämre lön än vanligt i december, på grund av att jag var i Malaysia, så fick jag tänka till lite. Sen kom en elräkning på 1200 som gräddan på moset. Hur som helst hade jag fått ett par extra slantar på jul och födelsedag, som uppgick till runt en 1000-lapp. Perfekt, tänkte jag. Då jag hade sådär 2000 riksdaler på kontot kvar att leva på under januari. Det skulle räcka gott och väl. Därför kunde jag köpa mig 4 GB RAM-minne till min dator för pengarna som jag fått, och då är det värt att leva lite snålt. Men när jag senare tittade till konton, som jag i övrigt inte hade rört. Så fanns där bara en tusenlapp. Då visade det sig att jag hade glömt bort att räkna med pengarna som dras på autogiro varje månad, till bredband, a-kassa och fack avgift, på sammanlagt 970:-. STJÄRT!

Så jag får verkligen tömma frys och skafferi den här månaden, om jag ska kunna fixa en hel månad på 1000 kronor. Men jag har fortfarande drygt 300 kvar, så nog kommer det att kunna gå bra. Även om det inte är så angenämt, så vet jag hur man lever snålare än snålast.

Nu var ledigheten slut för den här gången och jag sitter åter i repan och pillar navel. Jag har alltså lyckats avverka 8 dagar utan att göra ett skit. Då menar jag verkligen att jag inte uträttat någonting, förutom att jag tvättat och städat toaletten. Det kan man dessutom diskutera huruvida jag verkligen är klar med, då det mesta av de grejer som fanns i samma rum som porslinstronen fortfarande står i min fantastisk lilla hall. Samt tvätten ligger i ett par högar i vardagsrummet, väldigt ovikt och väldigt ostruket. Min lathet är snudd på otrolig. För de kommande 7 dygnen kommer jag definitivt inte att göra något åt saken, för då jobbar jag och anser mig ha en skyldighet att inta energisparläge.

Men då tänker ni säkert; någonting måste han väl ändå ha gjort under dessa 8 dygn? Svaret är att allt naturligtvis är relativt. Jag har inte legat i koma. Men jag har däremot snöat in mig på Hearts of Iron 3, ett spel där du ska spela som valfritt land under perioden 1936 och 1948. Där jag bland annat med lite fusk låtit Sverige ta över i stort sett hela världen och just nu försöker göra det Hitler misslyckades med, dock utan fusk. Det senare ser ut att gå bra, det är egentligen bara Sydafrika, Kanada, Kina, Holländska Indonesien och några länder kvar i sydamerika kvar att besegra. Hela Europa ligger redan i axelmakternas händer, då Sovjet kapitulerade 1946 och det Brittiska imperiet redan 1941. USA är neutrala men lutar åt att alliera sig med Führern IzZzY. Sen har jag tittat på TV:n och chattat med Malaysiskan så klart. Även om jag inte har fått fatt i henne på ett par dagar nu, vilket i sig är lite oroväckande.

Som ni ser, jag har inte gjort någonting av allmänintresse överhuvudtaget. Något som är i det närmaste tragiskt. De enda som jag skulle kunna intressera med ovanstående är en annan Paradox-nörd, som är lika sjukligt besatt över att ta över världen som jag är. Men några sådana har jag nog inte i min läsarkrets.

Här på hotellet är det renoveringskaos i vanlig ordning, då det sen någon månad tillbaka installeras en ny hiss, vilket gjort att baren är pytteliten. Innan dess renoverades matsalen. Nu har de dessutom passat på att lägga nytt golv i diskrummet, något som även gör att köket blivit hälften så stort. Sen ska hotellentrén byggas om, och eventuellt ska vi bygga ut med en jäkla massa rum till! (det är innergården som ska byggas in i så fall, som jag förstått det) Så risken finns att kaos förblir en del av normalbilden på denna arbetsplats. Men naturligtvis blir det bra när allt väl är klart. Förutsatt att det blir det någon gång! :)

Det hela började egentligen med att jag kom hem från julfirandet i Molkom. Jag fick skjuts hem och gick omedelbart upp i lägenheten för att inleda ett par dagars dekadens. Det första som slår mig är att mina kängor står vända åt fel håll, underligt tänker jag, men kliver in som vanligt och lägger julens byten på bordet medan jag klär av mig ytterkläderna. Då ser jag också att jackan hänger åt fel håll. Har någon varit här? När jag går in i köket visar det sig att det sitter två Nordkoreanska agenter och väntar på mig, vilket jag egentligen hade räknat med då jag såg tecknen i hallen. Jag vrålade något i stil med;

내 물건의 팬이 줘! 멍청이 들아!

Men de bara smålog åt varandra och tycktes finna det fantastiskt roligt. Innan jag satte mig ned på en av stolarna för att gå igenom morgondagens begivenheter.

Kim Il Sung hade tydligen blivit ganska upprörd då han hörde talas om att jag valt att åka iväg under julen, vilket han gjort väldigt klart för det medium de Nordkoreanska myndigheterna använder för att få statschefens vilja fram. Låt oss säga som så, att detta medium numera är figurant i den Nordkoreanska arméns tortyrpluton. Hur som helst var gamle Kim väldigt sugen på att få sitt Svenska kaffe innan nyår och jag fick helt enkelt ställa upp. Så jag följde dessa nordkoreaner och satte mig på det specialchartrade planet, ett Jakolev Jak-40 (som var något av det ståtligaste Nordkorea kunde mönstra) till Pyongyang

Problemet var att vi var tvungna att mellanlanda i Bisjkek, Kirgizistan. Jag insisterade naturligtvis på att få lite Besh barmak till livs, deras nationalrätt, som i stort sett är kokad häst. Väl framme på restaurangen så stötte vi på problem. Jag, Kim och Kim skulle precis sätta och beställa denna delikatess när vi hör en helikopter hovra ovan våra huvuden. Det var ett gäng ur Navy Seals som snabbt och smidigt repellerade ned till oss, för att lika snabbt se till att vi låg på marken med händerna över huvudet. Hoppsan, tänkte jag. Men var inte orolig, för att leverera kaffe till en död snubbe kan väl inte vara brottsligt. Men det var det!

Vi togs om hand och blev influgna till det ökända terrorist-fånglägret i Bagram, utanför Kabul. Det var ett inte så kärt återseende, då jag var där i våras och blev mindre väl bemött av de, civilt, så trevliga amerikanarna. Efter några dagars skendränkningar började jag bli lite nyfiken. Så jag frågade helt enkelt varför i hela friden jag behövde tillbringa mellandagarna här? Jag skulle nämligen jobba den 30:e, dvs dagen efter. De förklarade helt enkelt att det var ett brott mot embargot att exportera kaffe till Nordkorea, något som jag egentligen visste, men jag trodde att det berodde all den fildelning jag roat mig med de senaste åren, så jag drog en lättnadens suck innan de skendränkte mig i ett par timmar till. För de förklarade samtidigt att de inte hade för avsikt att låta mig löpa.

Det gjorde mig en aning irriterad. För till jobbet måste jag! Så på morgonen den 30:e, när det var dags för den obligatoriska tortyren, så valde jag att slå mig fri. För någon måste byta av kvällsskiftet på jobbet! Så när de satte mig i stolen och tänkte visa 27 timmar Steven Seagal marathon passade jag på att kasta ett fikon i ögot på min fångvaktare till höger om mig, innan jag kunde pungsparka den andra och försiktigt vrida nacken av den tredje, innan jag kunde lämna lokalen med deras vapen. Där sköt jag mig fram och hann avverka 2 plutoner elitsoldater innan jag satte mig och läste “Fly an apache, for dummies.” innan jag stal en attackhelikopter.

Men efter ett par timmars flygning mot den Uzbekistanska gränsen insåg jag att de inte hade full tank, och att det var tre F16 bakom mig. En ganska prekär situation. Jag sköt mig ur helikoptern och kastade tre välriktade stenar på de efterföljande flygplanen vars vindrutor krossades och gjorde att piloterna frös ihjäl inom 25 sekunder, på grund av 20 minusgrader och deras höga fart, vilket gjorde kyleffekten löjligt kraftig. Jag log åt min bedrift och landade i en lite bergsby i sydost. Väl där fick jag köpa en åsna för motsvarande 68 kronor i sexuella tjänster, som jag red till huvudstaden Tasjkent. När jag var framme var det 13:37 på nyårsafton lokal tid. Motsvarande 8:37 svensk tid. Jag hade alltså missat min första natt på passet, men med lite tur kanske jag kunde hinna till nyårsnatten. Mitt halebop kontantkort fungerade inte alls i Centralasien, till min stora förtvivlan och alla kontanter hade jag lagt på  Besh barmak i Kirgizistan. Attans! Jag gjorde mitt bästa för att kapa ett flygplan på den internationella flygplatsen. Men utan annat resultat än att min kära åsna bröt ryggen då jag försökte rida ikapp ett Boeing 747. Jag var alltså utan åsna och utan pengar i Uzbekistan, och jag skulle börja jobba min andra natt om bara ett par timmar, samtidigt som myndigheterna i landet inte såg med blida ögon på flygkapningsförsök.

Lyckligtvis stötte jag på ett gäng afghanska flyktingar som hade sett att jag var västerlänning, och helt sonika trott att jag var människosmugglare. Just då fick jag en idé. Jag stal en lastbil, tryckte in de stackars afghanska ungdomarna bakom en jäkla massa bomull, som jag sade att jag skulle exportera till Sverige. Detta skulle visa sig vara en fantastisk plan! För till Sverige kom jag. Men utanför Sävsjö kom jag på att jag hade ett gäng afghaner i containern. De kan jag ju inta ta med mig hem? De skulle ju äta mig ur huset. Så jag släppte av dem i skogen och sa att de kunde gå längs järnvägsspåret, så skulle allt lösa sig. Och ha ett gott nytt år!

Sen kom jag hem i förrgår. Jag hade dock missat samtliga nätter jag skulle jobbat, men kunde se fram emot ett par dagar att ta igen mig på, då jag inte börjar jobba förrän på torsdag igen. Perfekt! Inga pengar har jag slösat, utan de $10.000 som jag fick, per afghan, gjorde att jag nu har ett gott sparkapital, ifall min arbetsgivare inte tycker om min märkliga frånvaro.

Men allt är alltså bra med mig, jag sitter här en tisdagskväll och dricker lite folköl och har gjort slut på en flaska Famous Grouse som jag fick av min faster på Jul. Men nu vet ni också varför jag har haft lite svårt för att blogga på sistone. Men jag lovar bättring, då jag ringt och pratat med Kim Il Jungs nya medium och bett honom förmedla att det inte blir något mer löfbergs lila för hans del. Så nu får vi bara hoppas på att den gamla Kim inte tar ut sina aggressioner på grannen i syd.

De första 6,5 timmarna av denna julafton firas här på hotellet. Där det tyvärr inte är så livat, men vad kan man förvänta sig vid den här tiden?

Hur som helst, jag har bara ett par timmar kvar på detta sjunätterspass. Efter det så blir det till att gå hem, lägga huvudet på kudden och sedan tämligen omgående vakna igen för att bli skjutsad till Molkom. Okristligt tidigt dessutom, runt lunch. Tanken har slagit mig att man kanske skulle strunta i att sova och helt enkelt “dygna”, som det tydligen heter. Men då finns den uppenbara risken att jag går i däck lagom till Kalle Anka.

Julen 2009, kommer att firas hos min faster Marie. Vilket alltid är lika trevligt.

Nu tycker dock min dator på jobbet att det är dags att starta om sig. Sen tycker väl jag att det är på sin plats att gode Herr IzZzY får tummen ur stjärten och viker lite tvätt, städar toaletter, går ut med soporna och dukar fram frukosten.

Men hur som helst, ha en alldeles underbar jul allesammans! Så hörs vi.