IzZzY – En skitblogg

Men vad fasiken, är det tisdag? Redan? Nu får det banne mig vara nog! Det är ju snart dags att gå till jobbet igen, och försöka ta sig ur denna dekadens. Så man bör nog göra ett tappert försök att vända rätt dygnet igen. Eller snarare vända dygnet fel, och sluta gå upp bonn-tidigt.

Jo.. Det är nog en god idé.

Planen blir som följer; först ska jag se “Capitalism: A love story” som jag rundar av med en kort tupplur, för att sedan sitta uppe och störa Diana på jobbet hela natten. Helst genom att dela med mig om hur fantastiskt hemskt det är med Kapitalism, hennes liberala läggning till trots.

Ja. Det är faktiskt en alldeles ypperlig idé.

Jag hörde hur någon försökte ringa på dörren alldeles nyss, men efter att denne måste förstått att ringklockan var ur funktion, och inte fattat piken, knackade han på dörren. Vaken som jag är går jag för en gångs skull fram och tittar i titthålet, för att bli klok på vem i hela friden det kan vara som vill språka med mig. Jag ser en herre i ComHem kläder, och jag tog ett djupt andetag och öppnade försiktigt.

Denna mannen förklarar då lite luddigt något som får mig att tro att han ska kolla något med mitt ComHem uttag eller dylikt och frågar om han får komma in. Jag släpper in honom och han förklarar att de allt som oftast ändrar i grundutbudet, och frågar om det är några kanaler jag saknar. Jovisst svarar jag, och fyller i med att jag gärna hade sett att de hade Discovery channel och History Channel eller något i den stilen.

Sen drar det igång… Han hade naturligtvis inte för avsikt att vare sig göra någon undersökning eller reparera något uttag. Utan det var en helt vanligt och väldigt väldigt lurig försäljare. Han undrade om jag inte ville byta upp mig och skaffa fler TV-Kanaler, medium åtta favoriter eller prova på Large-paketet för bara 99:- i månaden de första 2 månaderna, för att om jag inte ville ha kvar det gå tillbaka till Medium åtta favoriter. Jag försökte förklara att jag faktiskt inte ser särskilt mycket på TV, egentligen. Sen undrade han om jag ville ha combo. Men jag vill då rakt inte ha en hemtelefon, och fan i helvete inte byta bort min Superba fiberuppkoppling.

Men han försökte övertyga mig om att det faktiskt bara skulle ta en timme längre tid att ladda hem en film och att det väl inte var några bekymmer om jag laddade ner under natten. EN TIMME är en evighet när man vant sig vid att det går på ett tiotal minuter att ta hem en film. Så glöm din dröm, sa jag inte, men hade gärna velat. Men han malde på och malde på. Men jag var som tur är envis som få. Så fanskapet fick gå tomhänt och väl medveten om att ha slösat 10 minuter av sitt liv på att försöka tvinga på mig skit som jag visste att jag inte behöver.

Men det jag störde mig något otroligt på var att denna herre lyckades ta sig innanför dörren, genom att få mig att tro att han inte var en försäljare. Genom att lura i mig att han hade goda avsikter. Men ack som jag bedrog mig. Men en sak är klar. Jag hade faktiskt funderat på att skaffa fler kanaler tidigare, men nu kommer jag i ren och skär protest vägra detta. Och gör jag nu det en vacker dag, då blir det bredbandsbolagets TV. Så det så. Försäljaren hade onekligen tur att jag inte låg och sov när han knackade på och gjort detta, för då hade han med största sannolikhet, efter en längre tids tortyr, ändat sina dagar som huvudingrediens i kommande kulinariska äventyr. ComHem-kebab låter ju onekligen bra.

Jag förstår om ni börjar tröttna. Men idag har jag också lagat mat. Ett försök att få min biff-wok att bli lite häftigare, genom att göra en egen woksås. Resultatet blev kanske inte överväldigande, men åtminstone ett fall framåt då jag vet ungefär vad jag ska justera till nästa gång. Men tja, det såg åtminstone ganska trevligt ut. Och allt naturligtvis på färska grönsaker.

Varför fick jag då för mig att det skulle bli Asien dag idag? Jo, för att jag träffade syrran på sjukhuset imorse, för att ge henne sin julklapp. Nu var det förvisso ett par månader sedan julafton, men bättre sent än aldrig. Och den som väntar på något gott… Ja du vet. Hur som helst var en av gåvorna två par ätpinnar. Det ledde mig märkligt nog in på att jag skulle laga kroppkakor, men då jag insett att jag var för lat för ett sådant kulinariskt äventyr kom jag till punkt 2, på min nyskapade mentala lista. Dvs. Wok. Eftersom att jag ville prova något nytt googlade jag till mig lite inspiration, och resten är historia. Som man säger.

Jag tänkte att jag skulle ge den filmen en chans. Så igår kväll startade jag upp den, i hopp om att få se en bra svensk komedi. För jag började på allvar nästan inbilla mig att den skulle vara just bra. Aftonbladet hade till exempel gett filmen 4 plus. Andra runt omkring mig har menat att den skulle vara rolig. Nu är jag på intet sätt en människa som har förmågan att dissekera en film jag har sett och analysera den i minsta detalj. Jag kan dock ganska snabbt avgöra om den är bra eller dålig, på en skala, du förstår.

Ett stort problem för mig är möjligen att jag aldrig har tyckt att Hey Baberiba varit särskilt mycket att hänga i granen. Hade jag haft ett val mellan antikrundan och just Hey Baberiba hade valet varit solklart. Antikrundan naturligtvis. Men jag är inte den som är den, utan jag ger allt och alla en chans. För lyckligtvis kan man faktiskt stänga av efter en stund, och jag har oändligt med tid under mina lediga dagar. Så vad tyckte jag?

Efter de första plågsamma 17 timmarna.. Eller var det 30-40 minuterna? Hur som helst. Efter att ha sett halva filmen, så klarade jag verkligen inte mer. Det gick inte att frambringa det ringaste intresse av hur det skulle gå, såvida inte Peter Magnusson i slutet fastnar i en köttkvarn och i 30 minuter sakta och underbart plågas i dödsångest, varvid regissören efteråt ber om ursäkt för den första timmen men påminner oss, lika torterade stackare, om att “Slutet gott, allting gott”

Nu förstod jag att detta inte skulle hända, så jag försökte snabbt somna och förtränga minnet av att ha ödslat tid jag aldrig kommer att få tillbaka, på att se en film som någon fåne på Aftonbladet sagt detta om: “En mycket lyckad Romantisk komedi. Man skrattade mycket – och ofta” Den enda gången jag skrattade var när jag läste det omdömet. Nu såg jag som bekant inte hela filmen, men det var snarare så att jag vred mig i plågor åt hur dessa skådespelare skämde ut sig. Skrattade, eller ens log, gjorde jag aldrig. De på Ciné.se tycks däremot ha varit nyktra då de sett filmen. Där får den 0,5 av 5 möjliga. Det är väl något i överkant. Läs deras recension, här, innan du ser filmen! De verkar inte ha blivit köpta i alla fall…

Ännu en söndageftermiddag är snart till ända, och jag har precis roat mig med att kasta ihop lite ätbart. Idag blev det alltså en Lasagne, med ostsås. Inte för att skryta, men jag tror bestämt att jag har tagit den ädla konsten av lasagnemakeri till perfektion.

Det ska bli spännande att se när jag kommer att gå i däck idag. Nämnde jag att jag somnade vid 19-tiden igår? Det skulle bli en tvåtimmars tupplur, men jag minns inte ens att jag hörde alarmet ringa… Och vaknade vid två, för att sedan kämpa med att ligga kvar tills klockan åtminstone var 04:30, då jag tvingades ge mig och stiga upp. Med tanke på att jag känner mig lite sömnig redan nu, så kan vi i alla fall konstatera att det inte lär bli någon uppesittarkväll. Men vad gör väl del. Har ingenting vettigt att göra om dagarna i vilket fall som helst. Somliga har det bra, inte sant?

Allt som oftast får man bevis för att världen är skev. Att saker och ting sannerligen inte är som det borde vara, att vi helst av allt borde låta växthuseffekt, asteroider, moderater och orättfärdiga krig ända denna dåliga ursäkt till civilisation som vi nu lever i. Nu kanske du undrar vad denna insikt kommer sig av? Jo, det råkar vara så att jag tog mig en snabb titt på Bloggportalens 15 mest besökta privata bloggar. Jag mår rent ut sagt illa just nu. (Det kan förvisso bero på att jag nyss tryckt i mig det sista av gårdagens äppelpaj.)

Hur som helst består dessa 15 bloggarna av 12 förbannade modebloggar av olika sort, där det ältas skor, kläder och andra förbannelser. Ett krav tycks också vara att man ska se jäkligt bra ut och skriva ytligheter och nonsens. 2 av dessa skriver skvaller om de andra 12 förbannade skitbloggarna!! 1 av dessa var en blogg där någon lägger ut diverse “roliga bilder”. Den sistnämnda kan jag acceptera, även om den lika gärna skulle kunna drivas av valfri primat.

Alltså.. Jag förstår inte detta. Vad får så många ut av att läsa om det? Nu kanske jag kastar sten i glashus, för jag tvivlar väl på att folk får ut så mycket av att läsa min blogg. Men faktum är att jag inte tappar tron på mänskligheten genom att jämföra med min egen blogg, utan då jag jämför den med andra som jag läser. Jag tog mig en titt på hur högt Björnnästet låg på bloggportalen. Den i särklass bästa bloggen, alla kategorier, som jag har hittat fram till. Den senaste veckan hade den haft 348 besök. TREHUNDRAFÖRTIOÅTTA YNKA JÄVLA BESÖK?! Kenza har ca 685 000. Skämmes Sverige. Skämmes tamejfan!! Det är dessutom, sjukt nog, exakt lika många som jag har.

Det säger allt om hur jävla värdelös världen vi lever i är. Varför någon utomjordisk ras helst av allt borde förinta denna förbannat dåliga ursäkt till värld. Långsamt och ytterst sadistiskt. Läs detta inlägg t.ex. Det är bara ett helt vanligt inlägg i en strid ström av formidabel kvalité. För att inte tala om bloggvärldens bästa videoblogg. Gå in på kenzas blogg och försök hitta ett inlägg som ens är värt att omnämna. (Du får hitta bloggen själv, för jag tänker då rakt inte bemöda mig att lägga upp en länk dit.)

Det är faktiskt så att jag tappade allt sug att blogga, då jag börjat jämföra mig själv med Björnnästet. Det går inte. Det är som om jag skulle jämföra mig själv med Zlatan varje gång jag sparkade på en fotboll. Det känns liksom lönlöst. Det är den stora anledningen till att inspirationen allt som oftast tröt. Att då se att jag har samma antal besökare som The blog to end all blogs, gör mig tröstlös. Vad är det för fel på folk? Bloggarnas Messias står ju där, rakt under näsan på er, men den största delen dyrkar avgudar såsom Blondinbella, Kizzie, Kenza och allt vad fan de nu heter. Skandal.. Må de alla i evighet brinna i helvetets eldar!

Sen finns det hur många andra bloggar som helst, som faktiskt säger någonting. Som har ett budskap. Eller som helt enkelt försöker göra skillnad. Ta exempelvis Cattas korståg för att stoppa förtalet av två våldtagna flickor. Och här började det. Nu håller jag naturligtvis inte med Catta i allt hon säger alla gånger, men det faktum att hon har något att säga hela tiden, gör naturligtvis att den hamnar högt bland mina favoriter. Det bjuder också in till otaliga diskussioner. Det faktum att hon har relativt många läsare gör också att hon har makt. En makt som jag tycker att hon lyckas tygla på absolut bästa sätt. Men likförbannat vill folk hellre läsa om hur mycket Kenza pussat sin pojkvän.

Det finns hur mycket som helst som är ljusår bättre än skräpet som finns bland de mest lästa bloggarna. Men ändå läses det inte. Folk är i sanning idioter! Klockan är kvart i tio på Söndag förmiddag och jag ska nog fan trösta mig själv med en folköl. Så deprimerande känns livet efter morgonens insikter.

Du som uppfann hjulet, släng dig i väggen! För nu har vetenskapen och vår civilisation tagit ett rejält kliv framåt, tack vara en innovation som får en att tappa andan. Om det ska jämföras med något så banalt som när Neil Armstrong skulle gå på månen, så förställ dig att han förfarande står där, redo att ställa sig på månens yta. För vi talar om något som inte ens kan jämföras med ett framtida HIV-vaccin eller botemedel för Cancer. Detta, mina vänner, handlar om männens stora räddning. I förlägningen även kvinnornas, denna uppfinning är i sanning revolutionerande!

RIP’T FUSION är namnet på mänsklighetens frälsning. Tröjan som ger alla män ett sexpack! För enbart $58 kan du riva sönder gymkortet, äta upp det och bränna skiten. Istället för att svettas på gymmet som en träl från förr, kan du med en folköl i handen växelvis titta på TV och titta på din enormt läckra, och naturligtvis helt obefintliga, magmuskler. Du kanske inte kan andas under tiden du bär den, men va tusan. Snyggare lik får man ju leta efter, och nog fan vill man duka under med stil!

Det är söndagmorgon och naturligtvis har jag varit vaken sedan halv fem tiden igen. Men min märkliga dygnsrytm blir väl mindre och mindre värt att omnämna. Hur som helst så har jag väntat ivrigt på att antalet kommentarer ska nå 1000 stycken. Vilket de äntligen har gjort!

Naturligtvis var det en av mina två Superfastrar, som huserar här på bloggen, som hade sett till att jag skulle nå denna magiska gräns. Nämligen Mona. Och alldeles nyss har ju min räknare för unika besök passerat 10 000. Det finns en del milstolpar att se fram emot. Nästa blir nog 1 miljon “hits” eller sidvisningar på IzZzY.se i sin helhet, där jag för närvarande ligger på 793 128, enligt mitt webhotell. Eller att jag får min första riktiga utbetalning för Googles annonser här på sidan, vilket skulle betala bloggen för sådär 3 år. Men det är en helt annan sak. Dagen till ära så bjuder jag på en bild, på min kära faster som inte bara hjälper mig med det mesta annat här i världen, utan också gör antalet kommentarer i bloggen 4-siffrigt. En massa Kramar till dig Mona!

Det är ju lördagförmiddag nu, och jag har varit vaken sen 04:30 någon gång. Och var uppe och sprang lite redan vid 1-tiden inatt. Detta märkliga beteende leder till ännu märkligare beteenden. Som att vid 11 snåret börja baka en äppelpaj. Så nu har jag haft lite förmiddagsfika här i min ensamhet. Men jag klagar inte, mer paj åt mig.

Jag ska ju som bekant byta plan i Doha, när jag ska resa till Kuala Lumpur i sommar. Det som är en aaaaning irriterande är att jag kommer vara där under natten, annars hade det naturligtvis varit en självklarhet att gå på lite sightseeing i Doha. Hur som helst kommer jag dit 23:25 lokal tid, och åker 09:05 igen. Det är således 8,5 timmar att slå ihjäl ute i den arabiska öknen. Men jag ska vara ärlig och säga att jag inte kände till så mycket om Qatar innan jag insåg att jag möjligen skulle behöva byta plan där.

Men det verkar helt klart vara i stil med alla andra oljeländer på den Arabiska halvön, med storstilade projekt, så som Dubai, Abu dhabi , Bahrain och allt vad det heter. I Doha har de till exempel också en konstgjord ö, och ett helt nytt centrum med fantastiska skyskrapor. En helt ny flygplats är också under konstruktion, som ska vara special anpassat för det nya Airbus 380, världens största passagerarflygplan. Själv får jag nöja mig med 330 modellen, och den gamla flygplatsen tills vidare.

Å andra sidan finns det ju bilder som denna, som gör att en nattlig vandring i Doha kanske inte är så illa som det till en början låter.

Men det återstår att se hur jag ska ta mig till. Men inte känns det som en särskilt dum idé. Ett tillfälligt Visum kostar ca 200 kronor, och det kan det ju vara värt för att få säga att man varit i Qatar. På riktigt. Det som naturligtvis kan tänkas vara jobbigt är att jag är ensam. Något som kanske inte behöver vara ett problem vid sightseeing dagtid, men möjligen lite mer vanskligt nattetid. Men känner jag mig själv rätt så är det klart som vatten att jag kommer bege mig ut på ett litet nattligt äventyr i Mellanöstern.