IzZzY – En skitblogg

Jag är tillbaka i ekorrehjulet igen, dagarna går på rutin och nätterna likaså. Malaysia känns plötsligt avlägset igen, som en dröm som sakta glöms bort och ersätts med vardagliga bekymmer som vad jag ska äta och vilka pizzor det är fläsk i, samtidigt som Kalmar FF inte mäktar med att göra mål mot ett gäng moldaver. Min kära Diana är plötsligt förpassad till samma ställe som hon, med få undantag, alltid befunnit sig – på en datorskärm, i form av en bild och ett användarnamn. Det känns lite vemodigt. Att man återgått till en vardag här hemma, utan att kunna träffa den man ska gifta sig med, förrän några veckor innan det är dags. Om ett år. Det är 12 månader. 52 veckor. 365 dagar.

Sen är det i vissa avseenden alldeles för kort tid! För någon som tjänar alldeles för lite, har alldeles för många gymnasiepoäng att plugga upp och behöver ta ett jobb till. Vinna supervinsten på lotto kan jag ju inte heller göra, dels för att det i praktiken är 100 gånger mer sannolikt att jag träffas av blixten, men framför allt att det är haram. Vilket är lika bra, egentligen. Släkten är så liten, att de få släktingar jag har gör sig bättre vid liv än att trilla av pinnen och efterlämna något arv, och inte heller lär det finnas några okända stenrika åldringar utan arvingar i min släkt, som skulle kunna överraska mig.

Men det är tur att jag anävnde kameran ganska flitigt nere i Malaysia, så att jag kan sätta mig ned och titta på alla bilderna och inse att det faktiskt inte var någon dröm,  utan att det var på riktigt. För när jag tänker på Malaysia, så tänker jag på Pandora, du vet den fantastiska planeten i Avatar. Fast Malajerna har inte lika långa svansar förstås, lite mer kläder och jag har ännu inte behövt tämja någon tokigt elak och flygande jätteödla för att vinna släktens gunst. Men det finns onekligen likheter i där de sover. Och för att inte tala om naturen! Och de stora kulturella skillnaderna. Men förhoppningsvis ska tiden gå fort framöver, med allt som måste göras. Så att jag inte ska behöva duka under, innan året har passerat.

På facebook får man ibland förslag på sidor som man “kanske gillar”. Allt som oftast dyker då AIK upp som ett alternativ, något som omedelbart sätter igång min kräkreflex. Men det roligaste är väl egentligen skälet till varför facebook tycker att jag ska gilla just AIK. Att jag redan gillar ICA-Jerry och att de som gillar ICA-Jerry oftast också gillar AIK.

Slutsatsen blir helt enkelt att om man gillar en förståndshandikappad individ, så borde man helt enkelt gilla AIK, vars spelare och fans till största delen kan placeras i samma fack som just den charmiga ICA-Jerry. (Skillnaden är dock att AIK knappast är charmigt) Bevis för mitt påstående? Att de är AIK-supportar, förstås. Det är det ultimata belägget för att något inte står rätt till, en skruv är lös, att inga hästar är hemma och att det inte finns en enda Indian i kanoten, så att säga. Eftersom att ingen vid sina sinnens fulla bruk kan sympatisera med ett sådant lag.

Det är ganska intressant hur helgerna tycks förlorat lite av sitt forna värde, nu när jag vet med mig att det är slutkrökat för min del. Ett annat moraliskt dilemma jag har stött på här på jobbet är det faktum att jag måste servera alkohol, vilket jag egentligen inte heller får göra. Som ikväll, då baren stängde tidigt, och jag leker bartender fram tills dess att serveringstillståndet tar slut vid 1 inatt. Visst skulle jag nog rent teoretiskt kunna tvärvägra att vidröra alkoholen, men det vore onödigt omständigt och troligen föga populärt hos ledningen.

En annan sak som är jobbigt till en början, är att man inte längre kan äta allt som tidigare. Jag som aldrig har varit allergisk mot något har kunnat trycka i mig allt som stått i min väg. (Något som min lagom kramgoa mage är ett bevis på) Och i Malaysia fanns inte det som är haram tillgängligt, medans vi svenskar har fläsk i allt mellan himmel och jord. Men det är väl en vanesak. Som sagt. Man får ju sätta det i perspektiv och skänka en tanke till stackars Catta, som inte kan äta någon riktig mat överhuvudtaget. Då har man det egentligen fantastiskt bra. Men lik förbannat kan jag inte äta min favoritpizza, eller min favoriträtt alla kategorier – Öländska kroppkakor.

En annan sak som blir jobbigare när det kommer till att vara muslim i Sverige, jämfört med Malaysia, är tiderna för de fem bönerna nu på sommaren.

Tiderna hänger ihop med solens position, gryningen är alltså den första, sen kommer nästa när solen står högst på himmeln. Sen när solen kastar en skugga på ett föremål, som är lika långt som det själv. Sen innan solnedgång och efter solnedgången. När solen är galen, så som här i vårt land, blir tiderna som ni ser ovan en aning märkliga. Samma sak fast tvärtom blir det på vintern, då bönerna kommer väldigt tätt istället, eftersom solen knappt behagar visa sig.

Men det är dock tillåtet att vara flexibel här uppe, och lägga samman två böner. Och att till exempel genomföra gryningsbönen då man vaknar, istället för att gå och lägga sig efter midnatt och stiga upp ett par timmar senare och genomföra gryningsbönen. Så länge man inte har för avsikt att medvetet fuska kan man komma undan med det mesta, som jag har förstått det hela. På samma sätt som man får äta fläsk om man svälter och dricka något med alkohol om man riskerar att törsta ihjäl, och inget annat finns.

Men att svälta eller att man skulle riskera att duka under av törst är väl föga troligt här, så någon grisfest blir det nog inte mer för mig.

Sen ett par dagar innan jag lämnade Malaysia har jag haft ett mindre helvete när jag skulle sova. På grund av att jag fick öroninflammation i båda öronen, varav det högra öron-helvetet behagade dra på sig en infektion som grädde på moset. Det har alltså gjort att sömnen störts, antingen såpass att smärtan varit så olidlig att jag höll på att bli alldeles tokig utan minsta möjlighet till sammanhängande sömn, eller lite halvdant så att jag bara kunnat sova på sin höjd 5 timmar.

När jag var i Kelantan fick jag svälja stoltheten och gå till doktorn för att få lite antibiotika och väteperoxid utskrivet. Men kuren skulle nog varit några dagar längre, för helt okej var inte örat när jag hade kommit hem igen. På planet mellan Kuala Lumpur och Doha hade smärtan kulminerat. Ja, du kan ju föreställa dig vad som händer med ett infekterat öra i en flygplanskabin med dess tryckförändringar. Jag kunde inte sitta still, utan övervägde på allvar att öppna en nödutgång och kasta mig ur planet. Så jag vet också hur klaustrofobi känns. Men väl i planet så hade jag med mig lite Panadol (typ Malaysisk Panodil) och den där väteperoxiden, vilken jag tömde i mitt stackars öra där jag satt som en mupp på planet.

Då vände det. Det var som att det var det sista stora slaget, likt i Sagan om konungens återkomst, där jag stod utanför Mordors svarta portar, omringad och gravt underlägsen och med hopp om ett mirakel. För på resan Doha – Stockholm var öronen mer beskedliga. Men det var inte förrän inatt som jag verkligen känner att det nästan är över, då inte ens min stackars sömn störs. För problemet de senaste jobbnätterna har varit att jag varit så sanslöst trött, just på grund av att jag inte sovit mer än 4-5 timmar per gång.

Men nu hoppas jag på att det vänder! Så att jag kan bli människa igen, insyaallah. Sen finns det inget ont som inte för något gott med sig. Min sömnbrist har gjort att jag hellre legat på sängen och vilat, istället för att ordna föda. I synnerhet då allt jag blivit sugen på har varit något som innehållit fläsk. Som en Hensta från kvarnens pizzeria, med kebabkött från fläskkarré. Jag provade med gammal hederlig nötkebab, och blev gruvligt besviken. Så när jag vägde mig igår hade jag gått ner 4 kilo sen i måndags. Det var de 4 kilo jag hade gått upp under min resa, och det kopiösa ätandet som man underkastar sig i Malaysia.

Men ikväll får det väl bli en Pizza, en Venedig kanske. Med oxfilé och kantareller. Det blir fint som snus.

Nu har jag kommit tillbaka till det kära fosterlandet. Möjligen som en lite annorlunda människa. Med ett nytt namn och en ny religion, och en förlovningsring på fingret. Om än utan den solbränna som man borde ha efter 3 veckor i Malaysia. Jag har sett och upplevt massor även den här gången, och haft det alldeles fantastiskt bra. Så visst känns det vemodigt att komma hem igen. I synnerhet med vetskapen om att det kommer dröja drygt ett år innan jag kan återvända.

Nåja. Det kommer säkert att gå fort, och plötsligt kommer jag säker tycka att det är för lite tid till allt som måste göras.

Jag har laddat upp lite bilder på Facebook än så länge. Här är bilderna från Förlovningen och här är bilderna från Dianas systrars bröllop. Håll till godo så länge, för nu måste jag återgå till nattens arbete.

Jag satte klockan på 15:30 idag. Gick upp, tog en dusch och slösurfade lite samtidigt som jag drack lite kaffe. Packade lite, och omorganiserade denna packning ett par gånger utan att egentligen behöva. För det var något konstigt över det hela, resfebern var obefintlig och jag var i det närmaste i ett tillstånd av apati. Jag passade också på att Checka in på planet online, så att jag kunde välja fönsterplats långt fram i planet. Så nu har jag plats 10A (längst fram till vänster i ekonomiklass) till Doha och 11A till Kuala Lumpur.

För är det något som jag ogillar så är det att sitta i mittenraden på planen, i synnerhet mitten mitten. Har man en fönsterplats så kan man luta sig mot väggen och titta ner på världen nedanför, som ett verkligt google earth. Där man kan roa sig med att försöka lista ut vart i världen man befinner sig, lista ut vilken stad man ser och vilken flod som delar landskapet. Jag tycker att det är helt fantastiskt. Vilket innebär att det lär vara mulet hela vägen…. Förutom över indiska oceanen, där det bara finns vatten.

Men som sagt, ingen resfeber. Fast kanske beror det på att jag jämför med första gången jag åkte dit. Då jag inte hade den blekaste aning om vad som väntade. Nu vet jag. Jag har redan träffat hela hennes släkt i stort sett, så det finns inget att egentligen vara nervös över. Men det gör att jag blir orolig över att jag kommer att missa något. Glömma nått väsentligt. På vägen till jobbet nu ikväll så kom jag bland annat på att jag har Koranen kvar hemma, och bönehandboken. Så frågan är om jag ska traska hem en snabbis och hämta det där. För det kan onekligen vara bra att ha, nu när det är dags att konvertera. ;)

Sååå, nu är det dags att göra en insats här på jobbet också. Sista rycket!

Sen ska jag försöka uppdatera er på vad jag pysslar med, antingen här eller på facebook, om ni har tur – båda.

32 timmar är det kvar tills tåget mot Arlanda går. Det börjar verkligen brinna i knutarna nu. Trots att jag har packat och donat så har det inte hunnit bli verkligt än, utan det är fortfarande lite overkligen. I synnerhet på grund av att resfebern inte riktigt har infunnit sig ännu. Det är en märklig känsla. Det har bara flytit på, och med en miljon saker i huvudet är risken överhängande att jag får tok-panik någon gång det närmsta dygnet.

Men nu är jag lugn som en filbunke. Lyckligtvis har jag också tågpersonalen som jag ska åka med, boendes här på hotellet. Så med en knapptryckning så kan jag nog se till att de inte försover sig i alla fall. Jag drar helt enkelt igång brandlarmet innan jag åker. Muahaha!

Och om det skulle bli något strul på vägen, så känner jag ju tågpersonalen lite, så då blir de säkert mer medgörliga än annars. I’m well connected, you know. I alla fall inbillar jag mig det, så att jag ska slippa oroa mig för dessa otroligt opålitliga tågen.

08:22, imorgon (!!!!!!!!!!!!!!!). Då är man på väg. Eller, på spår, rättare sagt.

Nu är den kursen äntligen klar. Nu väntar jag bara på att få betyget på slutprov och fördjupningsarbete. De här helt galna sista veckorna innan semester börjar närma sig sitt slut nu, med plugg, krigsförbandsövning och andra förberedelser avkryssade på min långa to-do-list. Förmodligen kändes det allt för bra idag, eftersom att kroppen var föga intresserad av att vakna i tid till jobbet, så jag för andra gången lyckats försvova mig till nattpasset.

Dagen började med att jag gick upp vid 3 i morse och försökte plugga in det sista, för att sedan bege mig ner mot Örsholmen för provskrivning till 9. Väl där får jag en smärre chock, det är en enda stor jäkla byggarbetsplats! Det borrades, hamrades, stampades och stora kranar körde utanför fönstret. Och där skulle man alltså göra ett slutprov på hela jäkla världshistorien. Jag höll på att smälla av. Men när jag väl satt igång så skulle det visa sig att det gick rätt så bra ändå, och det störde mig föga. Men jag kan bara föreställa mig  hur det är för alla dessa som verkligen kräver lung och ro för att koncentrera sig.

Klar vid 11:30 någon gång och jag traska hemåt igen. Pysslar lite och lägger mig omgående på sängen för att sova. Så att jag ska orka jobba nu inatt. Men det var ju lättare sagt än gjort, helt i vanlig ordning. Jag sätter på en film, Arn – Hela historien. Där de försökt klippa ihop båda filmerna till en och samma 2-timmars rulle. Jag tyckte att man missade en massa väsentligheter redan som det var i orginalfilmerna, och önskade mig en 3:e. Här blev det helt bissart tempo och gjorde mig mest förvirrad. När den var genomtittad och sömnen verkade lika avlägsen som vid sänggåendet, så provade jag en kalldusch. Det funkade inte heller. Sen satte jag igång Arn på ljudbok. Men först när jag tog mina AirAsia-ögonbindlar så började det funger. Klockan var runt 18. Ställer alarmet på 21:30 och somnar till slut. Telefonen ringer vid 22:41.

22:41 reagerar jag på då jag i mitt still sinne tänker stänga av alarmet. Här ligger en Pelikan begraven i mossen bakom örat, tänker jag. Min kollega ringer och förklarar att jag saknas. Jotack, där ligger jag med rôva i vädret och sussar sött, samtidigt som jag redan skulle varit på jobbet. Kastar på mig kläderna och tuggar lite på tandborsten innan jag flyger ut ur lägenhet, glidandes på ledstängerna i trapphuset. Eller, nja.. Jag hade gjort det sistnämnda om jag kunnat.. Och vågat. 

På måndag åker jag. Tåget till Arlanda går 08:22 och jag slutar jobba 06:30. Så till helgen måste jag tvätta och packa. Och offra en kattunge till valfri asagud, så att de ska se till att jag inte glömmer något. Det är Torsdag nu. Fredag. Lördag. Söndag. MÅNDAG!!! Så nära är det. Och jag fattar ingenting.

Med tanke på att det är  mindre än två veckor kvar tills dess att jag beger mig till Malaysia, så borde jag väl ändå vara alldeles ifrån mig av resfeber. Men det är jag inte. Istället så har jag huvudet fullt med allt annat som ska göras innan det är dags. Så som att jag måste sätta mig och läsa lite SoldF och plugga in alla tecken inför KFÖn. Jobbet såklart. Och inatt har jag kastat iväg en reservation på pengar jag ska växla till mig. 1000 Ringgit och 300 US Dollar, vilket motsvarar ca 5000 kronor, som bör räcka till lite fickpengar till en början. Men jag blir alldeles tokig på den svenska kronan, och hur den störtdykit mot Ringgiten det senaste halvåret. I höstas kunde man köpa den för runt 2 kronor, nu är den uppe i 2,55! Allså en ökning på sanslösa 25%. Det svider lite i min småländskt snåla själ.

Näst sista natten nu. Lungt och trevligt som tur är. Men sen ska de komma och byta batteri till min brandvarnare imorgon, någon gång mellan 08-18. Jag överväger om jag ska sätta upp en liten lapp, som vänligt men bestämt förklarar att jag är kompetent nog att byta detta batteri på egen hand. I synnerhet då jag måste ägna min vakna tid åt att plugga idag dvs skriva klart mitt arbete i historia, innan jag går på sista natten. För på onsdag måste jag återhämta mig snabbt och ställa om dygnet, för på Torsdag början min Krigsförbandsövning, som varar fram till på Söndag, varav fredag och lördag natt är utan nattpermission.

På måndag är det alltså dags att att hämta pengarna, möjligen skriva slutprovet i historia B och shoppa lite presenter att exportera. Tanken var också att jag skulle till Morfar måndag eftermiddag fram till på onsdag. Men nu visade det sig att de trodde att jag skulle komma ikväll, för nästa vecka var de på marknad, just måndag till onsdag. En nyhet som jag möjligen inte sörjer allt för mycket i dessa stressiga tider. För på Torsdag kväll nästa vecka är det dags att börja jobba igen, detta fram till på  måndag morgon då jag sätter mig på ett tåg till Stockholm Arlanda och flyger till Qatar vid 4-snåret och sen vidare till Kuala Lumpur.

Andas IzZzY, andas…

Så jag har nog helt enkelt inte hunnit att bli nervös än, och frågan är om jag kommer att hinna bli det. Möjligen på de nyligen frisläppta dagarna efter KFÖn. Men det är frågan.

Jag fick nyss veta hemlighten bakom att bli miljardär, av en äldre man, ivrigt samspråkandes med dels sig själv och dels med mig, som enligt egen utsago precis beställt en Lamborghini och var professor. När jag förklarat att jag skulle plocka in uteserveringen, och börjat traska hemåt vända han sig om och skrek “Sprid ordet!”. Så det ska jag göra. Hemligheten är….

*trumvirvel*

Att Samla tomburkar!!

Så gott folk. Säg upp er och plocka burkar på gator och torg. Så kan ni en dag bli en stenad “professor” med en “Lamborghini”, sittandes med pipan i högsta hugg på Drotts uteservering och tala högt för er själva. Sprid ordet!